Brooklyn (2015)

BrooklynI början på 50-talet fanns det inte mycket av framtid för en ung flicka i en liten stad på Irlands sydöstra kust. Därför ser Eilis syster Rose till att hon kommer på båten som stävar mot Amerikat. Till en början kan Eilis knappt ta sig igenom vardagen på grund av sin enorma hemlängtan men så småningom börjar hon finna sig till rätta i Brooklyn med arbete på ett av stadens många varuhus, kvällsklasser i bokföring och, förstås, kärleken.

Själva historien i Brooklyn skulle kunna rymmas på ett frimärke, men är det inte rätt ofta så med uppväxthistorier? Poängen med Brooklyn är egentligen inte ens att Eilis måste försöka komma underfund med vem hon är, utan ”bara” var hon hör hemma – Brooklyn eller Irland – och det är kärleken som fäller avgörandet. Jag undrar om det är den här grundheten (eller icke-utvecklingen om man så vill) i Eilis personlighet som gör att när jag tänker tillbaka på filmen så känns den lite tunn. Inte minst med tanke på att den är nominerad till en Oscar för bästa film.

Visst får vi se hur Eilis till slut, under det frimodiga USA och kärlekens välgörande inflytande, blommar upp och får nytt självförtroende. Men eftersom hon tydligt tog avstånd från det småttiga och inkrökta livet på Irland redan innan hon for därifrån är det inte någon utveckling som överraskar. Det handlar snarare om att hon lyckas realisera karaktärsdrag som redan fanns i henne. Förutom att arbeta med bokföring och hitta kärleken får vi egentligen inte veta så mycket mer om vad den unga kvinnan söker efter i livet.

Med tanke på att kärleken Tony är italienare med en närmast parodisk accent samt en stor och bullrig familj (inklusive en lillgammal och frispråkig lillebror som jag gissar ska vara rolig med som bara gör att jag vill slita av mig håret med rötterna för att tänka på något annat) undrar jag också lite över det faktum att Eilis sannolikt gifter in sig i en kultur som torde vara precis lika övervakande som den hon försöker lämna. Liksom jag undrar över att familjen tycks äga en hel massa mark på Long Island – heter de månne Corleone i efternamn?

På ett sätt är det naturligtvis befriande att se en film där allt faktiskt är förhållandevis enkelt och livet så att säga rullar på. De andra flickorna på Eilis pensionat är i och för sig glamorösa och besatta av att hitta ”a fella” men knappast några djävlar i utsökt chica 50-talsklänningar. Pensionatsvärdinnan Mrs Kehoe är förstås strikt men försöker inte göra sina gästers liv till ett helvete. Prästen Father Flood är oupphörligt hjälpsam och italienaren Tony har ett gott hjärta samt brallorna hårt snörade strax under armhålorna.

Luttrad av otaliga andra filmer om hur den unga och oskyldiga huvudpersonen möter den främmande storstaden sitter jag hela tiden och undrar, inte om, utan när, saker och ting ska börja skita sig för vår hjältinna. När ska hon bli lurad, utnyttjad och/eller sviken? När kommer fattigdomen och/eller våldtäkten?

Det känns som sagt befriande ovant att det aldrig händer men samtidigt har förstås historien därmed inte särskilt mycket av slagkraft. Brooklyn blir snarare en samling dramatiserade bilder av ett förhållandevis idylliserat USA och även Irland framstår inte sällan som rätt mysigt. Inskränkt, men mysigt. Därmed inte sagt att de här bilderna inte kan vara tilltalande, jag fastnade exempelvis för julmiddagsscenen där de irländska män som byggde landet men som nu saknar både familj och hem åtminstone en gång om året kan få sig ett varmt mål mat.

Jag skulle gissa att lockelsen i filmen ligger i gedigna skådespelarinsatser från främst kvinnan med det outtalbara förnamnet Saoirse Ronan samt ett noggrant återskapat 50-tal. Kriget var över, framtiden stod för dörren och the american dream var inom räckhåll för alla och envar. Brooklyn är helt enkelt en sjujäkla nostalgikick för amerikaner och lite högkvalitativt retromodeknark för de som är intresserade av sådant.

star_full 2star_full 2star_full 2

SthlmFD_100Även detta var en Oscarskandidat som visades under Stockholm filmdagar och vi var ett par filmspanare som passade på att se den eller som hade sett den tidigare.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

 

 

2 reaktioner till “Brooklyn (2015)”

  1. Nej, fy tusan vad slätstruket detta var. När jag läser din text blir jag än mer säker på mitt ”jasså jaha?”-betyg är det enda rätta…

    ”…brallorna hårt snörade strax under armhålorna.” LOL

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.