Nog kan man förstå att Bernard Berkman är besviken på livet. En gång i tiden firad författare får han nu bara enstaka inbjudningar till dåligt besökta uppläsningar och refuseringsbrev från förlag. Hustrun Joan är på väg att springa om honom som litterär stjärna, har upprepade affärer med alla och envar och vill separera. Det som kanske stör Bernard mest med alla dessa affärer är att Joan inte ens har den goda smaken att vänsterprassla med intellektuella män, män i hans egen mentala klass, utan simpla tennistränare.

Allt det här hade kanske gjort att man kunnat förlåta Bernard när han beter sig som en bortskämd femåring som måste markera vad HAN tycker och vad HAN vill i varenda lite pluttediskussion (hur delar man upp vårdnaden om katten och vilken sorts mat ska man köpa till den?). Men det som blir aningen svårt att svälja i Bernards reaktion på hela situationen är hur han beter sig mot sina söner Walt och Frank.

Den äldre Walt avgudar sin pappa och plockar snabbt upp varenda tvärsäker åsikt som den vuxne femåringen behagar ha, oavsett om det gäller böcker (Bernard kallar Kafka för en ”predecessor”) eller sex. Bernard är så totalt inlindad i sig själv och sin egen misär att han inte försitter ett enda tillfälle att tala om för Walt precis vems fel det är att föräldrarnas relation har havererat (hint: det är naturligtvis inte han själv) och är den förste att informera sonen om hans mammas affärer.

Den yngre Frank tyr sig snarare till sin mamma vilket kanske inte är så konstigt eftersom Bernard klankar ned på hans karriärdrömmar (tennistränare), gnäller på honom för att han inte kallar det nya huset för ”our house” och finner ett lite väl stort nöje i att sopa ping-pongbordet med sin unge son. Frank har dock andra problem, vilka yttrar sig i ett inte direkt hälsosamt fokus på sprit och sex.

I och med denna omtittning är det nog dags att krypa till Baumbachkorset en smula. Första gången jag såg The Squid and the Whale blev jag inte alls särskilt tilltalad, jag retade mig på i princip alla karaktärerna (fast mest på Bernard och Walt, även om tonåringens beteende känns avsevärt mer ursäktligt) och den totala misärstämning som råder hela filmen igenom.

Jag kan väl knappast påstå att varken Bernard eller Walt framstår som mer sympatiska denna andra gång och misären finns där lika mycket nu. Men jag är mer förberedd och kan därför i betydligt högre utsträckning njuta av både de små detaljerna och de fyra huvudsakliga skådespelarnas fantastiska prestationer. Framförallt Jeff Daniels som Bernard visar upp ett register som man tidigare kanske inte trott Speed– och Dumb & Dumber-skådisen om. Hans småsinta tjafs om vems tur det är att ha barnen (inte för att han egentligen bryr sig, utan för Principen) och den evinnerliga manchesterkavajen sitter som gjutna.

Laura Linney är som alltid en klippa men hamnar trots detta i skymundan av sina män i just den här filmen. Jeff Daniels har vi redan avhandlat men nästan samma beundran måste gå till Jessie Eisenberg som Walt och den blott fjortonåriga Owen Kline som den plågade Frank. Jessie har exakt lyckats pricka in det där rätt obrydda tonårsutseendet, innan man fattat vad som gäller i hackordningen, och hans oborstade hår på morgonen är obetalbart. Att han sedan lyckas göra sin rollfigur nästintill lika odräglig som den beundrade fadern får väl ses som en prestation i sig.

Storymässigt är fortfarande inte The Squid and the Whale någon fullträff för min del, men filmen vann som sagt stort på en omtitt. Vem vet, nästa gång blir den kanske ”best movie ever”.

Annonser