The Squid and the Whale (2005)

Nog kan man förstå att Bernard Berkman är besviken på livet. En gång i tiden firad författare får han nu bara enstaka inbjudningar till dåligt besökta uppläsningar och refuseringsbrev från förlag. Hustrun Joan är på väg att springa om honom som litterär stjärna, har upprepade affärer med alla och envar och vill separera. Det som kanske stör Bernard mest med alla dessa affärer är att Joan inte ens har den goda smaken att vänsterprassla med intellektuella män, män i hans egen mentala klass, utan simpla tennistränare.

Allt det här hade kanske gjort att man kunnat förlåta Bernard när han beter sig som en bortskämd femåring som måste markera vad HAN tycker och vad HAN vill i varenda lite pluttediskussion (hur delar man upp vårdnaden om katten och vilken sorts mat ska man köpa till den?). Men det som blir aningen svårt att svälja i Bernards reaktion på hela situationen är hur han beter sig mot sina söner Walt och Frank.

Den äldre Walt avgudar sin pappa och plockar snabbt upp varenda tvärsäker åsikt som den vuxne femåringen behagar ha, oavsett om det gäller böcker (Bernard kallar Kafka för en ”predecessor”) eller sex. Bernard är så totalt inlindad i sig själv och sin egen misär att han inte försitter ett enda tillfälle att tala om för Walt precis vems fel det är att föräldrarnas relation har havererat (hint: det är naturligtvis inte han själv) och är den förste att informera sonen om hans mammas affärer.

Den yngre Frank tyr sig snarare till sin mamma vilket kanske inte är så konstigt eftersom Bernard klankar ned på hans karriärdrömmar (tennistränare), gnäller på honom för att han inte kallar det nya huset för ”our house” och finner ett lite väl stort nöje i att sopa ping-pongbordet med sin unge son. Frank har dock andra problem, vilka yttrar sig i ett inte direkt hälsosamt fokus på sprit och sex.

I och med denna omtittning är det nog dags att krypa till Baumbachkorset en smula. Första gången jag såg The Squid and the Whale blev jag inte alls särskilt tilltalad, jag retade mig på i princip alla karaktärerna (fast mest på Bernard och Walt, även om tonåringens beteende känns avsevärt mer ursäktligt) och den totala misärstämning som råder hela filmen igenom.

Jag kan väl knappast påstå att varken Bernard eller Walt framstår som mer sympatiska denna andra gång och misären finns där lika mycket nu. Men jag är mer förberedd och kan därför i betydligt högre utsträckning njuta av både de små detaljerna och de fyra huvudsakliga skådespelarnas fantastiska prestationer. Framförallt Jeff Daniels som Bernard visar upp ett register som man tidigare kanske inte trott Speed– och Dumb & Dumber-skådisen om. Hans småsinta tjafs om vems tur det är att ha barnen (inte för att han egentligen bryr sig, utan för Principen) och den evinnerliga manchesterkavajen sitter som gjutna.

Laura Linney är som alltid en klippa men hamnar trots detta i skymundan av sina män i just den här filmen. Jeff Daniels har vi redan avhandlat men nästan samma beundran måste gå till Jessie Eisenberg som Walt och den blott fjortonåriga Owen Kline som den plågade Frank. Jessie har exakt lyckats pricka in det där rätt obrydda tonårsutseendet, innan man fattat vad som gäller i hackordningen, och hans oborstade hår på morgonen är obetalbart. Att han sedan lyckas göra sin rollfigur nästintill lika odräglig som den beundrade fadern får väl ses som en prestation i sig.

Storymässigt är fortfarande inte The Squid and the Whale någon fullträff för min del, men filmen vann som sagt stort på en omtitt. Vem vet, nästa gång blir den kanske ”best movie ever”.

11 reaktioner till “The Squid and the Whale (2005)”

  1. Jag tyckte det här var en toppfilm när jag såg den på bio när den kom. Rörande, rolig. Daniels kändes nästan som en karikatyr men det var liksom därför det blev roligt. Jag får intrycket av att du sett andra filmer av Baumbach som du inte riktigt gillat? Jag har nog bara sett The Squid and the Whale men jag har hela tiden tänkt att jag måste se fler.

  2. Kul att du gillade den bättre vid omtittningen. Det är ju ingen muntergökfilm direkt men den känns äkta.
    Hur länge sedan är det du såg den första gången?

  3. @Jojjenito: Jag har iofs bara sett Margot at the Wedding också (om man inte räknar Life Aquatic som en av ”hans” filmer) men eftersom jag inte blev så förtjust i den heller (har dock inte omtittats) har jag liksom inte varit så sugen på mer Baumbach..

    @Fiffi: Både äkta och inte eftersom Daniels karaktär, som Jojjenito skriver, ju nästan blir en karikatyr. Såg den typ 2007 första gången tror jag men hade ett ganska tydligt minne av själva historien när jag såg om den.

  4. Jag har förvisso bara sett The Squid and the Whale (2005) en gång, men gillade den. Det är ju sådana här filmer som höjer sig över mängden i genren. Sådana som får en att känna något samtidigt som man bjuds på en del humor också.

    Gillade däremot inte hans Greenberg (2010) lika mycket där filmen började ganska bra och lättsamt, men övergick allt mer till att bli allvarlig och tappade då också. Inte dålig, men långt ifrån lika lyckad som denna.

  5. Fast i mitt liv som medelåders skild-och.umgås-i-kretsar-med-folk-som-skiljer-sig-dagarna-i-ända så måste jag säga att han inte är helt unik.

    Tyvärr.

  6. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. Kramer mot kramer börjar ha några år på nacken så det var väl dags för en ny skilsmässofilm. Mitt i all misär var den faktiskt riktigt rolig och drev hejdlöst med medelklassintellektuella. Skulle gärna se mer av denna regissör.

  7. Sofia, just för att Wes Anderson och Baumbach har samarbetet i sina vardera filmer så var tveksam till The Squid and the Whale. Men efter att ha sen bara den så känns det som att Baumbach går lite mer på djupet i sina filmer och de blir inte bara småtrevliga småputtrande snyggfilmer som Andersons kan bli.

  8. @Movies – Noir: Det verkar ju som TSatW överlag är hans hittills bästa film, Margot blev också så där ojämn. Den hade sina stunder men på det hela blev den otillfredsställande.

    @Fiffi: Jag har en känsla av att den ömsesidigt-goda-vi-fortsätter-att-vara-vänner-skilsmässan är rätt ovanlig?

    @Jessica: Jag tyckte nog också att det bästa var driften med Daniels outhärdliga prettoattityd. Man har träffat alldeles för många sådana på universitetet. Och sett alldels för många akademikergroupies som faller för dem. Välkommen hit!

    @Jojjenito: Nej, lika mycket yta som Anderson är det verkligen inte. Men ändå väldigt medvetet, eller i alla fall noggrant, skulle jag vilja påstå vad gäller kläder och scenografi.

  9. Den är nog ovanlig i ”nyskildsfasen” men sen tror jag nog att dom flesta åtminstone försöker nå fram dit, i alla fall om det är barn inblandade.

  10. @Fiffi: Jo, det är nog sant. Ungarna är ju inte riktigt lika enkla att dela upp som CD-skivorna och det kan vara nog svårt bara det 😉

    @filmitch: Kul att du känner så! Jag tycker absolut att du skulle försöka dig på den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: