Vid det här laget är det ingen större hemlighet att poliser lever ett farligt liv i knarkkartellernas Mexico. Men frågan är om inte den hetlevrade Machete lever lite extra farligt med tanke på att han utan tvekan kör rakt in i bossen Torrez område utan att vänta på backup. Den man framförallt tycker synd om är Machetes stackars polispartner som givetvis knappt ens överlever den sedvanliga sidekicklivslängden i den här typen av film. Å andra sidan går det väl inte så himla bra för Machete heller, han får ordentligt med pisk av senor Torrez.

Tre år senare lever Machete som illegal invandrare i Texas där upprördhetens vågor går höga. Å ena sidan har vi ett invandrarnätverk som transporterar mexikaner över gränsen och som har sitt centrum i Luz tacovagn. Detta nätverk står under bevakning av immigrantofficeren Rivera som gärna skulle ta på sig lite mer ansvarsfulla uppgifter än att fotografera folk som kommer för att köpa tacos.

Å andra sidan har vi medborgargardet som står under ledning av Von Jackson och som roar sig med att jaga och rått skjuta ned de invandrare som nätverket smugglar in. Till denna sida får man väl också räkna den våldsretoriske senatorn John McLaughlin som inte bara kräver att ”parasiterna” ska kastas ut, utan också tycker att man bör bygga ett högt stängsel utmed gränsen mellan Texas och Mexico.

Den här redan kokande grytan rörs om ordentligt den dagen Machete får 150.000 dollar av en för honom okänd man för att skjuta senatorn under ett offentligt framträdande.

Jag såg faktiskt aldrig Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse-filmer och lyckades därför fram tills denna långfilmsversion också vara främmande inför de fake-trailers som då gjordes, varav Machete alltså var en. Utifrån premissen trailer-till-långfilm är faktiskt filmen inte så illa pinkad.

Danny Trejo har ett ansikte som endast en mor borde kunna älska men som i Machete älskas av alla, särskilt unga och snygga kvinnor. Det har av hans andra framträdanden i numera ganska många filmer med all önskvärd tydlighet framgått att han inte direkt är någon Laurence Olivier. I Machete syns det dessutom att han nu för tiden (karln är ändå över 65) sannolikt inte heller är så lättrörlig, han inte så mycket springer som lufsar fram och de direkta slagsmål där han är inblandad i är rätt hårt klippta.

Men det gör inte så mycket, dels eftersom han inte ska vara en man av kött och blod, utan en myt, en legend, dels för att övriga filmen bärs upp av en kompetent cast som dessutom alla verkar ha fruktansvärt roligt under tiden. Och så Robert Rodriguez som vet hur en macheteslipsten ska dras. Robert De Niro som den hatiske senatorn känns fräschare än på länge, jag stör mig inte hälften så mycket som jag brukar göra på Michelle Rodriguez och både Tom Savini, Steven Segal och Don Johnson är roliga återseenden (även om jag aldrig kunde få min hjärna att sluta skrika ”Helvete vad gammal Sonny Crockett är!!!!” varje gång Johnson är i bild).

Machete är till och med tillräckligt underhållande och med så mycket glimt i ögat att jag nästan, nästan kan låta bli att sitta och bli upprörd över att vi givetvis inte har någon äldre kvinnlig karaktär att matcha alla de här 60+ alfahannarna (ok då, Jeff Fahey och Segal är bara 58). Det vi har är istället förut nämnda Rodriguez, Jessica Alba och Lindsey Lohan (icke att förglömma det kvinnliga vittne som är Machetes mål hos Torrez precis i början av filmen. Han hittar henne njutningsfullt utsträckt och mumlandes ”It’s too hot for clothes”).

De får i och för sig sparka stjärt när så krävs men tycks alla hjälplösa inför Machetes djuriska dragningskraft. Enda gången jag orkar regera en smula är när det antyds att en kvinna inte bara ska förutsätta att en man sätter på henne när hon själv är redlöst berusad, hon ska dessutom bli tacksam över att han inte våldfört sig på henne. ”You’re a real gentleman” kuttrar den av outgrundlig anledning inte alls bakfulla Jessica och kryper kelsjukt närmare sin knivviftande hjälte.

Det som däremot gör Machete lite intressant är om man väljer att se den som en av alla andra filmen som på ett eller annat sätt hanterar immigrationsfrågan. Inte för att den är någon tung inlaga men den har ändå förlagt en handling som egentligen skulle kunna utspela sig precis var som helst i ett brännande aktuellt här och nu.

Att det immigrationsnätverk som drivs av Luz sannolikt är orimligt omhändertagande om sina ”kunder” kanske man får ta. Senator McLaughlins kampanjfilm med rätt övertydliga Der Ewige Jude-vibbar är lite klurig och diskussionen huruvida de mexikanska immigranterna är parasiter på södra USA eller snarare utgör dess ekonomiska livsblod är väl förvaltad och invävd i berättelsen. Om inte annat underlättar det för Machete att man i Texas är så van vid immigranter som städare och trädgårdsmästare att han kan röra sig obehindrat i princip överallt.

Som så ofta annars när Robert Rodriguez är inblandad är Machete inte subtil på någon fläck men däremot hyfsat underhållande.

Annonser