Omar (2013)

alt. titel: Muren

I World War Z byggdes en enorm skyddande mur omkring Jerusalem för att kunna hålla zombiesarna ute. Det gick väl så där. I verkligheten byggs i detta nu omväxlande både mur och avspärrning runtomkring inte bara Jerusalem utan hela Västbanken. 70 mil allt som allt när det är klart. Men inte ens 8 meter betong förmår hålla isär de som som vill vara tillsammans.

Omar och kompisarna Tarek och Amjad exempelvis. Omars icke föraktliga armmuskler kommer sig inte bara av att han till yrket är bagare utan att han också med jämna mellanrum klänger sig upp för muren med hjälp av ett behändigt rep. De tre musketörerna vill gärna se sig själva som frihetskämpar och har skjutövningar ute i skogen.

Men ska vi vara helt ärliga är det inte bara umgänget med Tarek och Amjad som drar Omar över den där muren titt som tätt. Tareks syster Nadja och han utbyter brevlappar och har härligt orealistiska drömmar om smekmånad i Paris. Det är drömmar som ska komma att bli ännu mer orealistiska när kompisarna under ett nattligt ”uppdrag” skjuter en israelisk soldat.

Den israeliska säkerhetstjänsten visar sig ha betydligt bättre koll än vad killarna tror och kommer snart efter dem. Omar råkar bli den som åker fast med påföljande tortyr och fängelsevistelse. Han är övertygad om att han snart kommer att släppas i brist på bevis men tvärtemot de kloka råden från en medfånge leder ett par förflugna ord till att han helt plötsligt ställs inför ett omöjligt val: sitta kvar och ruttna fängelset eller bli angivare åt israelerna som hellre vill komma åt Tarek än Omar.

Omar är en film som i likhet med ’71 (eller Pearl Harbor om man föredrar den parallellen) utspelas med en verklighetsbakgrund som kuliss men där den verkliga konflikten egentligen inte är filmens huvudpoäng. Omar arbetar emellertid betydligt hårdare med att befästa hur de olika karaktärernas liv påverkas av både den allestädes närvarande muren och av tillståndet i landet.

Personen Omar får finna sig i att bli trakasserad och få näsan knäckt av israeliska soldater bara för att han råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Att han och de andra två vill slå tillbaka är inte förvånande, sedan kan man naturligtvis diskutera det rationella eller moraliska i sättet de väljer att slå tillbaka på. Andra känner sig så instängda att de går med på att bli angivare mot löfte om en chans att lämna hela eländet bakom sig och börja på ny kula i ett annat land.

Mer och mer instängd eller snarare insnärjd blir också Omar. Han kan egentligen aldrig bli fri från sitt Damoklessvärd. Som angivare är han rökt på alla fronter men försöker länge övertyga sig om att han ska kunna skapa sig ett liv med Nadja. Samtidigt vill hon helst av allt ge sig av för gott men undrar också om hon kan lita på honom. Frågan är om någon kärlek varaktigt kan blomstra i Västbankens förgiftade jord.

Omar är en fin liten film om en ful stor konflikt. Med Omar själv som protagonist når den däremot inte nyanseringsnivån i ’71 – här står vi hela tiden, frivilligt eller ej, på hans sida.

Hur slog Omar och Nadjas dödsdömda kärlekshistoria an hos de andra filmspanarna?
Jojjenito
Fripps filmrevyer