Medicinen (2014)

För länge sedan (alldeles för länge sedan) kunde jag tänka ”Yes, en ny Colin Nutley!”. Nu är det sällan jag tänker någonting, jag har liksom slutat att ens registrera regissörens output på den svenska filmmarknaden. Skulle Medicinen med (sitt ned om ni inte vill bli golvade av detta nytänkande) Helena Bergström i huvudrollen göra något för att förändra den inställningen?

Vem skulle tacka nej till en chans att känna sig kåt, snygg och självsäker? Inte Johanna i alla fall. Hon har fastnat i en evig stresscykel av munsårsutbrott, pendling, smygäta frukost vid jobbdatorn, att inte räcka till vare sig på jobbet eller i hemmet och definitivt inte till sig själv. Den tidigare glada och frimodiga (får vi anta i alla fall) resereportern har gått ned sig i vardagsträsket och kämpar nu en förlorande strid för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Men när Johanna ställer upp i ett medicinskt försök händer något. Allt eftersom hon knaprar i sig de experimentella kapslarna känner hon sig allt mindre stressad. Hon vågar tro på sina idéer och talar om för sin nedlåtande chef vid livsstilsmagasinet Dolce Vita vem det är som har de verkliga kompetensmusklerna. Hon drar på sig klänning och högklackat istället för jeans, ballerinaskor och trista sussiebanantoppar.

Jag blir fantamig inte klok på den här filmen. Alla inblandade, från herr regissör till fotograf, manusförfattare, och skådespelare är välsedda veteraner inom sina respektive områden. Finansiering bör rimligtvis inte ha saknats. Antal möjligheter till ursäkter för slutresultatet torde därmed vara diminutiva. Och ändå blir det så…konstigt.

Det är som Nutley (och möjligen också manusförfattarna) har siktat på att göra ett cineastiskt kinderägg. Medicinen är både ett vardagsdrama om det lite halvbesvikna livet som ensamstående tvåbarnsmamma, igenkänningskomiska betraktelser (uppbackad av Johannas berättarröst) över hur man ändå borde skratta åt det halvbesvikna livet som ensamstående tvåbarnsmamma och så en rätt skruvad komedi, en linje som framförallt drivs av Ewa Frölings bitchiga chef (som gjorde en liknande, men mer välfungerande roll i Tommy).

Visst innehåller Medicinen ett element av överraskning (vars förkortning i det periodiska systemet för övrigt lyder Wtf om ni inte redan visste det) men tyvärr inte i någon positiv mening. Jag antar att filmen siktar på att genom Johanna ge sina kvinnliga tittare (allvarligt, mängden ensamma manliga tittare lär bli minimal och filmen fixar inte ett inverterat bechdeltest) känslan av att ”Det där skulle kunna vara jag. Och kan Johanna så kan väl jag”.

Att se om sitt eget hus, säga ifrån på jobbet, säga ifrån till sviniga egomän. Att Ta För Sig, helt enkelt. Det är som om Johanna egentligen hette Lucy och innan de magiska kapslarna bara använt 10% av sin tillförsikt. Medicinen ska vara en livslektion om betydelsen av att tro på sig själv paketerad med ett något mer vardagsnära måbra-omslag än Paulo Coelho.

Vad som däremot inte är överraskande (ännu mindre än fru Bergström i huvudrollen) är att Medicinen innehåller en möjlighet för familjen Bergström-Nutley att spendera ett par inspelningsdagar på varmare breddgrader.

Filmen som helhet håller inte ihop, de olika stilarna och genrerna skär sig med varandra. Särskilt scenerna som tillhör kategorin skruvad komedi sticker av eftersom karaktärerna utan att röra en min sedan går tillbaka till något som ska föreställa realism. Obekväma scener karaktärerna emellan känns inte så mycket obekväma som konstruerade. Dolce Vitas pitchmöten förvandlas hela tiden till bleka kopior av den klassiska Yrrol-sketchen där medarbetarna ska försöka bestämma vilken födelsedagspresent de ska köpa till chefen.

Det hela blir inte roligt utan bara underligt och väcker onödiga funderingar som exempelvis hur Johannas råkonstiga chef Iris överhuvudtaget kunnat hålla sitt magasin vid liv. Soundtracket känns trött, alla ensamma mammor i 45-årsåldern gillar faktiskt inte standardlåtar som You’re the Voice. And what’s up with all the Stockholmsöverflygningar? Jag upplever inte Medicinen som någon miljömässigt särpräglad Stockholmsfilm.

Medicinen är en generisk måbra-film och samtidigt inte. Minnet av den kommer definitivt inte få mig att tänka ”Yes!” när det är premiär för mr. Nutleys nya projekt, vad det än månde vara.

Medicinen är (premiärmässigt) först ut av filmena som vi fick privilegiet att avnjuta under årets Malmö Filmdagar och gick igår upp på svenska biografer. Än så länge har den omskrivits av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer