alt. titel: Djävlarna
Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?
När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.
***
Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.
För länge sedan (alldeles för länge sedan) kunde jag tänka ”Yes, en ny Colin Nutley!”. Nu är det sällan jag tänker någonting, jag har liksom slutat att ens registrera regissörens output på den svenska filmmarknaden. Skulle Medicinen med (sitt ned om ni inte vill bli golvade av detta nytänkande) Helena Bergström i huvudrollen göra något för att förändra den inställningen?
Roger är en vanlig svennesnubbe som bor i Farsta med flickvännen Anna, vilken fyller deras gemensamma lägenhet med Hello Kitty-dockor. Det som möjligen skiljer honom från gemene man är att han av någon anledning fått för sig att han inte vill använda den Europa-omspännande Metron för att ta sig till och från jobbet.
alt. titel: Legenden om den vita ormen
I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.
1975
Hemma finns mest klassisk musik, men lite populärmusik kan man med god vilja hitta bland Bach och Schubert. Sannolikt mest tack vare Hans Arnold är ABBA:s första Greatest Hits obönhörligt fascinerande. Skivan är förstås, som namnet antyder, packad med hits men min favorit är nog I Do, I Do, I Do. Fortsätt läsa ”ALIMu: 1975-1976”
Rörliga bilder och tryckta ord 