Thin Air (2016)

Det är något särskilt med höga berg. Jag tillhör absolut inte den del av befolkningen som vill klättra uppför dem, besegra dem, “because it’s there”. Men efter att ha spenderat ett antal somrar i skuggan av Appeninernas Corno Grande kan jag utan problem förstå känslan av något uråldrigt, hotande, övervakande, betungande. Varje gång vi är på väg in under berget genom en av de många, vindlande biltunnlarna vill jag reflexmässigt huka mig inför den överväldigande känslan av att massivet lutar sig över mig. Man känner sig helt enkelt väldigt liten.

Och då är ändå Corno Grande knappa 3 000 meter hög, en tåfjutt jämfört med världens tredje högsta bergstopp: Kangchenjunga. Belägen i Himalaya, förstås, på gränsen mellan Nepal och Indien. Sedan mitten av 1800-talet har västerlänningar försökt bestiga toppen, med mer eller mindre katastrofala resultat.

Anno 1935 har turen kommit till en grupp britter som vill försöka kapa åt sig äran av att vara de första att nå toppen av Kangchenjunga. Till förlaga har de en knappt 30 år tidigare expedition, ledd av Sir Edmund Lyell, vilken nedtecknat de oturliga resultaten i memoarerna Bloody But Unbowed. Av det ursprungliga teamet var det nämligen bara han och kapten Charles Tennant som kom ned levande från berget.

Men detta resultat är inget som avskräcker vårt nuvarande gäng. Möjligen är vår berättare, Dr. Stephen Pearce, lite tveksam till hela företaget, samtidigt som han inte kan låta bli att fascineras, bergsklättare som han är. Dessutom är en av initiativtagarna Stephens bror Christopher, Kits, och rivaliteten bröderna emellan är en annan push-and-pull för Stephens del.

Generellt sett är jag inget jättefan av klassiskt victorianska eller edwardianska spökhistorier. Det är sällan det blir särskilt otäckt eller spännande, den ständigt närvarande ambivalensen är oftast mer tröttsam än något annat. Men Michelle Paver lyckas med sitt val av miljö pricka in en imponerande nivå av obehag. Skärningspunkten mellan vad som hände med de stackars medlemmarna från Lyells expedition och det ständiga mentala hotet från både höjdsjuka och förfrysning är otroligt väl balanserat.

Jag tror att jag gillar Pavers Thin Air eftersom jag tycker mig få utdelning på att läsa Stephen Pearces historia som en psykologisk thriller, snarare än en renodlad spökhistoria. Den ständigt närvarande risken av att förfrysa diverse kroppssdelar eller förlora omdömet i den syrefattiga luften är skrämmande nog.

Den problematiska brödrarelationen förhöjer mitt engagemang i berättelsen, där det är svårt att inte sympatisera med Stephens känslor av underlägsenhet. Kits är brodern som lyckats med allt och dessutom är en gudabenådad bergbestigare. Medan Stephen, så läkare han är, bara kan uppvisa en nyligen avbruten förlovning där den förgrymmade föredetta svärfadern eventuellt kommer att stämma honom för avtalsbrott.

Thin Air är en nätt volym på ca 230 sidor och hade jag bara haft tid hade jag banne mig sträckläst den. Läsningen förhöjs naturligtvis av att ta del av historien under vintertid, särskilt om vinden viner runt husknuten och tågen står stilla på grund av genomfrusna växlar. Detta är faktiskt till och med en stark läsrekommendation — jag är inte säker på att Thin Air skulle fungera riktigt lika bra när det är sol och 30 grader varmt.