Hrútar (2015)

alt. titel: Bland män och får, Rams

Under årens lopp har Gummi sannolikt ofta fått tillfälle att ställa sig den klassiska frågan från 1:a Mosebok: ”Skall jag taga vara på min broder?” (japp, här kör vi 1917 års bibelversion!). Han bor granne med föräldragården på Island och äger fortfarande marken som den ligger på men i själva huset kamperar brodern Kiddi.

Av något oklara anledningar har bröderna inte pratat med varandra på 40 år och kommunicerar när så är absolut nödvändigt antingen genom gester eller skrivna meddelanden som bärs fram av ivriga vallhundar. Familjestämningen är lite spänd skulle man kunna säga.

Men den Gud som Gummi eventuellt ställt frågan till är i så fall inte någon judeo-kristen Jahve utan en urnordisk fårgud. Både Gummi och Kiddi (och i princip alla de fåtaliga grannar som också bebor dalen) är fårfarmare och tillsammans förvaltar de familjens fåravelslinjer. Så när Gummi upptäcker den fruktade sjukdomen scrapie hos Kiddis prisvinnande bagge är det inte bara en dödsdom för dalens hela existens, en kultur och livsstil, utan också för de värdefulla blodslinjerna. Ett mer effektivt sätt att utplåna en familj och ett liv kan knappast tänkas i det fårintensiva samhället.

Kiddi reagerar inte med någon större tacksamhet på vare sig beskedet eller den dödspatrull som anländer med traktens veterinär i spetsen för att avliva alla fåren och vems är felet enligt hans syn på saken? Gummi, förstås! Snart måste den till synes mildsinte brodern övernatta i källaren för att inte få en hagelsvärm i kroppen när han minst anar det. Men till synes oöverstigliga svårigheter kan också tjäna till att svetsa samman det som tidigare varit trasigt. Det tar bara lite tid. Och några får…

När möjlighet uppstod att se den hyllade isländska Bland får och män måste man förstås ta chansen. Jag hade verkligen ingen som helst aning om vad jag skulle förvänta mig. Vad jag fick var en utsökt balanserad film om två tjuriga gubbar som älskar sina får (no, not in that way!) och som genom den kärleken hittar tillbaka till varandra på något knepigt sätt. Eller inte, det är ingen överdrift att påstå att filmens slut hålls vidöppet av regissören, tillika manusförfattaren, Grímur Hákonarson.

Bland män och får är ett ömsint porträtt av en livsstil som även utan scrapie rimligtvis måste vara på utdöende, i dalen ser vi vare sig datorer eller TV-apparater, det mest högteknologiska är fordonen och radioapparaterna. Hanteringen av sjukdomen med tillsynsmän, skadereglerare och, i slutänden, polisinsatser sätter plågsamt tydligt fingret på konflikten mellan både modernitet och tradition samt stad och land.

Men samtidigt som det är sorgligt och melankoliskt finns här också ett driv, särskilt från den Kiddi som ruvar likt en illvillig dvärg på sitt hämndbegär (en inte sällan aspackad, illvillig dvärg till råga på eländet). Aldrig har jag heller tidigare upplevt en så realistiskt filmad snöstorm som här, vinden tar bokstavligt talat andan ur en! Dessutom en stillsamt underfundig humor som bara nästan går över gränsen när Gummi kör Kiddi till akuten i traktorns lastarskopa.

Både Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson gör fantastiska prestationer som Gummi och Kiddi i sina välskrivna gubbroller (som är så långt ifrån några stereotypa gubbar man rimligtvis kan komma). Min enda invändning till filmen är att det blev lite för många bilder på isländska naturlandskap till tonerna av klagande musik, vilket kändes mer som något som man slentrianmässigt tänker sig ska finnas med i en film om män och får på Island. Och det här är verkligen ingen slentrianmässig film.