Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Jag skulle bli högeligen förvånad om det visade sig att debuterande regissören Valdimar Jóhannsson inte sett Robert Eggers The Witch minst en gång om dagen sedan premiären. I mina ögon lägger Dýrið också betoning på en olycksbådande stämning och halvkvädna visor, men kommer sedan inte så mycket längre. I det avseendet passar den isländska filmen väl in i denna nya ”skräck”-genre där det räcker med ett gäng antydningar och bilder på sådant som egentligen inte är läskigt (om det inte vore för den molande musiken som ligger i bakgrunden).

I Dýrið är det dock inte en häxa som får stå för de övernaturliga elementen utan i någon mån Black Philip himself. Den isländska filmen arbetar därmed mer genomgripande med den symboliska kristna dikotomin som fårsläktet rymmer – djävulsbocken kontra gudslammet. I sig ganska intressant. Jag tror dessutom att Dýrið eftersträvar ännu en koppling till den kristna liturgin. Filmen tar sin olycksbådande början på julafton, lamningen skulle kunna äga rum i påsktider och Maria pratar om en ”nystart”, vilket skulle kunna översättas till ”pånyttfödelse”. Ja, och så har vi som synes också en mor som heter “Maria”.

Men jag får aldrig ihop detta till något linjärt och följdriktigt. De övernaturliga elementen rymmer dessutom mer av folktro än renodlad kristendom. Överhuvudtaget har jag svårt att få ihop Dýrið till något särskilt alls. Historien och händelseutvecklingen i sig kan utan problem ses som en slags modern version av kanske framförallt bortbytingssagor (vill man dra det hela längre tillbaka går det också bra att hänvisa till “öga för öga, tand för tand”) men den här förbannade vaga framställningen gör mig kapitalt ointresserad.

Detsamma gäller dramat som är Ingvar och Marias relation samt deras lilla familjekonstellation som skapas en bit in i filmen. Det blir ganska snart tydligt att (1) Ingvar och Maria inte säger många knyst till varandra och (2) att det finns en stor sorg bakom dem. Eventuellt är 2 orsaken till 1. Problemet jag får är dock att det halva löfte om något mer än ”bara” ett renodlat familjedrama om två sorg-krisande människor, vilket i mina ögon sedan inte infrias. Men det gör att jag inte nöjer mig med att se en film om hur två sörjande föräldrar kan hitta tillbaka till varandra, vilket detta mycket väl skulle kunna vara om manuset inte alls hade plockat in de övernaturliga elementen.

Ska vi nu snacka ”elevated horror” vill jag åtminstone komma upp till Ari Aster-nivå, där olycksbådande antydningar i alla fall åtföljs av lite ”riktig” skräck också. Jóhannssons Dýrið är mer pang på rödbetan än Eggers The Witch men samtidigt mindre konsekvent i sin symbolik, så totalt sett hamnar de väl i ungefär samma otillfredsställande kategori. Allt för mycket antydningar och löften, allt för lite payback.

Rökkur (2017)

alt. titel: Ghosts of Love, Rift

Gunnar får ett samtal mitt i natten från sitt ex, Einar. Eftersom Einar tidigare antytt att självmord skulle kunna vara ett alternativ till sin numera Gunnar-lösa tillvaro blir Gunnar tillräckligt orolig för att söka upp den före detta pojkvännen. Något av en uppoffring får man ändå säga eftersom Einar dragit sig tillbaka till sina föräldrars stuga, Rökkur. Rökkur synes lika gudsförgätet placerat som allt annat på Island, mitt ute i ingenstans. Om än ett bedövande vackert och märkligt ingenstans.

Fortsätt läsa ”Rökkur (2017)”

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Fortsätt läsa ”The Northman (2022)”

Héraðið (2019)

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Fortsätt läsa ”Héraðið (2019)”

Pawn Sacrifice (2014)

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Fortsätt läsa ”Pawn Sacrifice (2014)”

Hrútar (2015)

Hrutaralt. titel: Bland män och får, Rams

Under årens lopp har Gummi sannolikt ofta fått tillfälle att ställa sig den klassiska frågan från 1:a Mosebok: ”Skall jag taga vara på min broder?” (japp, här kör vi 1917 års bibelversion!). Han bor granne med föräldragården på Island och äger fortfarande marken som den ligger på men i själva huset kamperar brodern Kiddi.

Fortsätt läsa ”Hrútar (2015)”

Skipað (2006)

alt. titel: Skeppet

SkeppetMed destination Surinam stävar lastfartyget Per se ut ur Reykjavíks hamn en stormig septemberkväll. Lika miserabelt som vädret är, känner sig alla ombord (även om ingen direkt citerar Baudelaire). Kapten Guðmundur Berndsen har tappat kontakten med hustrun Hrafnhildur efter en dödfödd dotter och hon ägnar nu allt mer tid åt att terapisjunga på begravningar och ständigt gå klädd i svart. Matrosen Sælis familj är hotad till livet tack vare hans spelskulder och han ska nu ta emot ett suspekt smuggelpaket när Per se anländer till Surinam.

Andrestyrmannen Jónas har slagit ihjäl sin fru innan avfärden medan Eldaren mest beter sig lite skumt med pentagramtatueringar samt esoteriska funderingar. Och gangstern Djävel ska egentligen inte ens befinna sig ombord men har tagit den nye jungmannens plats för att kunna fly från sina fiender på Island som är ute efter att ta livet av honom.

Fortsätt läsa ”Skipað (2006)”