Martha & Niki (2016)

Filmspanarna har gjort det igen! Alltså dragit iväg mig på en film som jag knappt visste om fanns, än mindre att det var en film som jag verkligen ville se. Fast jag inte visste om det, om ni fattar. Martha & Niki inleds med publikjubel och en speaker som undrar om vi är redo för lite hihop? Publiken är helt klart med men frågan är om jag är det. Det enda jag egentligen vet är att det är en musikgenre som jag aldrig lyssnar på i vanliga fall.

Men huruvida jag är redo eller inte blir snart oviktigt för när duon som kallar sig Soul Sweat kör igång med sin battledans är det bara att hänga med. Utan att man riktigt förstått hur det gick till visar det sig att tävlingen (som såg ut att äga rum i en helt vanlig, anonym och urtrist gympasal) var de svenska mästerskapen inför den parisiska tävlingen Juste Debout som är något slags hiphop-streetdance-battle-världsmästerskap.

På plats i Paris blir det än tydligare än i den där gympasalen att en av tjejernas stora styrkor som dansare är att de lyckas skapa en oöverträffad kontakt med publiken. Få av deras motståndare får vare sig lika högljudd eller entusiastiskt jubel. Återigen går det undan och här verkar Martha och Niki själva vara lika överraskade som vi som tittar när de står som slutgiltiga vinnare.

Hur bra Sverige står sig i den internationella streetdance-konkurrensen har jag ingen aning om. Däremot har jag inga större problem att inse storheten i det faktum att tjejerna är de första att vinna en sådan här tävling i en mansdominerad sport.

Bara det faktum att Martha & Niki börjar där de flesta sportdokumentärer skulle avsluta, på toppen, signalerar att det här knappast är en en vanlig sportdokumentär. Rätt snart utvecklar sig filmen också till att inte vara en sportdokumentär alls. Istället får vi följa de två tjejerna under ett par år (oklart exakt hur många) när de försöker jämka ihop sina närmast diametralt olika personligheter när den mest omedelbara dansmagin inte räcker till. Fast egentligen inom magin också, för snart blir det tydligt att det inte bara handlar om att Martha är lite tyst medan Niki är lite pratig. Niki kan inte nog understryka hur fantastiskt det är att dansa med Martha, hur de kompletterar varandra och gör varandra till både bättre dansare och mer kompletta människor medan Martha snart verkar vilja dra sig undan, göra sin grej och hitta sin egen identitet.

En del i det här pusslet är säkert det faktum att Niki adopterats tidigt från Etiopien till Sverige medan Martha kom till den svinkalla nord från Uganda vid fjorton års ålder och aldrig slutat längta tillbaka dit. Martha kämpar avsevärt mer med vem hon är, var hon kan höra hemma och vad hon vill göra mede sitt liv. Martha & Niki antyder att Niki tydligare ser sin väg och att dansen för henne är både en passion och ett jobb medan den för Martha är en så integrerad del av den hon är att hon inte kan hantera den som något fristående från den egna personen. Än mindre ett jobb.

Martha må vara tyst men både hon och Niki säger att hon kommunicerar hela sin själ och sitt liv i dansen. Utifrån hur pass långt ifrån tjejerna ibland verkar stå från varandra skulle jag nog säga att Martha uttrycker sig snarare än kommunicerar via sin dans.

Filmmakaren Tora Mkandawire Mårtens är smart när hon börjar Martha & Niki med den till synes spikraka vägen till vinsten i Juste Debout 2010. Pulsen, energin och den tydliga kontakten i tjejernas dans (med publiken på plats, med motståndarna och med varandra) gör att jag som tittare omedelbart får en rejäl metkrok i läppen och sedan nästintill inte har något annat val än att hänga med när tempot lugnar ned sig och filmen börjar handla om något annat än danstävlingar. Martha & Niki är en film som snuddar vid dans, könsroller, kompisskap, identitet, närhet och passion.

Det hade kunnat kännas fragmentariserat och plottrigt men utan att jag riktigt kan sätta fingret på exakt varför gör det nu inte det. Istället blir Martha & Niki till en slags helhetsupplevelse, ett sinnestillstånd där jag bara kunde flyta med och känna mig nöjd med det. Och är man inte ute efter en helhetsupplevelse kan jag ändå varmt rekommendera inledningen till Martha & Niki för de dansscenerna är något av det häftigaste jag har sett på film. Och då har jag ändå sett Swing Time…

Det var många filmspanare som lyckades missa den här pärlan. Vi lyckliga på plats var:
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film