C’era una volta il West (1968)

alt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Med hjälp av fagra löften om den välmående gården Sweetwater och en kärleksfull familj har änklingen Brett McBain lockat horan Jill att överge sitt forna yrke i New Orleans och istället bege sig till vad som tycks vara världens ände – frontierstaden Flagstone. Men när Jill kommer fram möts hon inte av vare sig en kärlekstörstande ny make eller en trulig ny plastson. Istället får hon se den familj hon inte ens fått träffa liggandes på lit de parade på samma bord som bara något dygn innan dignade av festmat.

Det Jill och övriga stadsbor nu undrar över är både vem och varför. ”Vem” får snart sin förklaring, det måste vara den onde banditen Chayenne som utfört dådet. Jill har inga problem att tro på det eftersom hon på vägen ut till Sweetwater såg Chayenne rymma och rida bort med sina män. Grejen är bara att vi som tittare redan vet att den som utförde det grymma dådet egentligen hette Frank. Chayenne söker snart också upp Jill för att intyga sin oskuld.

Men det är först tack vare främlingen som kallas Harmonica (vilken också besöker den nyblivna änkan i hennes ensamhet) som Jill börjar förstå varför hennes familj blivit så brutalt nedmejad. Framtiden står nämligen vid dörren och stampar i form av ett järnvägsbygge orkestrerat av den mäktige järnvägsbaronen Morton.

Tåg behöver vatten och i ett ökenlandskap som det som omger Flagstone blir vatten lika värdefullt som guld. Brett McBain var förutseende nog att köpa den enda marken med en vattenkälla på lagomt avstånd från Flagstone och han räknade med att låta Morton betala dyrt för privilegiet. Det han uppenbarligen inte räknade med var Mortons handgångne man Frank. Frank har dock fler liv på sitt samvete än familjen McBain. Kan någon av dem månne hänga ihop med Harmonicas önskan att möta den hjärtlöse skurken?

Efter sin dollartrilogi hade Leone tydligen tänkt hoppa över till en annan klassisk period i den amerikanska historien – förbudstidens maffiavälde. Innan han fick chans att göra det i Once Upon a Time in America var dock de enda erbjudanden han fick från Hollywood ännu mer Westerns. När Paramount Pictures sockrade anbudet genom att kasta in Henry Fonda i dealen var saken avgjord för Leones del.

Once Upon a Time… är fylld av vad i alla fall jag ser som typiska Leoneelement: svettiga och orakade män, namnlösa hämnare, tattig dubbning av italienska cowboys och förräderi. Däremot känns det som att regissören jackat upp sitt berättande ett par snäpp jämfört med dollartrilogin: spänningsscenerna är (ännu) mer utdragna, alla medverkande är (ännu) mer sammanbitna och filmen är numera fylld med drömmar (om Stilla Havet, om hämnd, om kärlek, om pengar, om ett varmt bad). Historierna som han redan varit inne på i både For a Few… och The Good… om hämnd och tjuvheder får en ytterligare dimension genom det massiva järnvägsbygget som ökar på oddsen högst väsentligt.

Och jag kan inte låta bli att tjusas. Banne mig, men jag gillar Leones stil och design. Den är inte subtilt men jösses vad den funkar! Hela den långa inledande väntan på tåget där det enda som hörs är vindens vinande och flugornas surrande får mig på kroken. Vem väntar de tre männen på? Vad kommer att hända när tåget anländer (ok, det är i och för sig något av en no brainer…)? Och så det avslutande och skoningslösa våldet.

Jag gillar hur Leone ramar in sina scener och personer med den närgångna kameran, samtidigt som han gärna bryter den ramen med en revolver- eller gevärspipa. Muntliga såväl som visuella hänvisningar till det värdefulla vattnet rinner i en strid ström genom filmen, tätt följd av den dyrbara järnvägen. Att järnvägsbaronen Morton är svårt sjuk i tuberkulos fyller väl egentligen ingen specifik funktion men hans kroppspansar, kryckor och ledstänger ger det hela nästan en steampunkartad känsla.

Återigen blir det också tydligt vilken skyddsängel Leone har i Ennio Morricone. Hans score är inte särskilt njutbart att lyssna på rakt av men sitter som en välplacerad hängsnara runt filmens robusta hals.

Av skådisarna är det kanske den mera lättsamme Chayenne, spelad av en otvetydigt charmig Jason Robards, som påminner om Leones tidigare figurer. Och så förstås hämnaren Harmonica, även om han den här gången gestaltas av Charles Bronson istället för Clintan.

Här måste jag dock erkänna mig lite konservativ för hur bra än Bronson och Henry Ford som skurken Frank är, tycker jag ändå att det inte riktigt kommer upp i samma coolhetsnivå som Clintan eller Lee Van Cleefs Angeleyes. Ska man börja jämföra filmer är jag också aningen mer förtjust i den episka känslan som inbördeskrigsscenerna gav till The Good… jämfört med järnvägens snöda kommersialism.

Men jag tyckte helt klart bättre om Western-berättelsen än den där Maffia-filmen som Leone till slut fick chans att göra. Sexskjutare slår Tommy guns varje dag i veckan.