30 Days of NightMörkret sänker sig över Alaskastaden Barrow. På grund av stadens geografiska läge kommer det att hålla i sig ett bra tag, 30 dagar närmare bestämt, och alla som inte är beredda att stå ut i kolmörkret och kylan skyndar sig för att hinna med sista flyget.

Stella Oleson skulle nog kunna tänka sig att stå ut med både mörker och kyla, om det inte vore för att de i allra högsta grad också existerar i förhållandet mellan henne och maken Eben, tillika Barrows sheriff. Ebens vice-sheriff Billy gillar dock att leka äktenskapsmäklare och ser till att Stella missar sin flight. Häpp, 30 dagars parterapi.

Men eftersom det här inte är ett drama om krashade förhållanden och kompromisser man vägrar att göra för att få relationer att fungera invaderas Barrow av ett gäng vampyrer som tar tillfället i akt att härja fritt utan solens inblandning. Snart är staden tömd på det mesta med ett fortfarande fungerande blodomlopp och det lilla gänget som förskansat sig på en vind har fortfarande problem med att överhuvudtaget fatta vad det är som har drabbat dem.

I 30 Days of Night möter vi en grupp egentligen ganska primitiva monster-vampyrer, vars roll nu för tiden allt som oftast fylls av zombies istället. Inget tjafs med preventiva åtgärder som vitlök, vigvatten eller krucifix, vi vet inte ens om de skulle fungera. Ingen övergripande mission från vampyrernas sida om världsherravälde eller att förslava mänskligheten. Nej, här är det blott äta eller ätas som gäller och det enda vampyrerna uppenbarligen fruktar är solens strålar.

Filmen bygger på tre serieromaner av Steve Niles och Ben Templesmith från 2002. Vad jag kan utläsa är stilen grovhuggen och färgerna gråkalla som sig bör i en nedfrusen stad. I det lyckas 30 Days of Night återskapa en rätt schysst stämning. Inspelningen tycks primärt ha skett på Nya Zealand och antingen gör Waiorau Snow Farm ett hittills oöverträffat jobb med fejksnö eller också är det riktig snö som skådisarna får pulsa sig igenom. Kylan känns in i märgen.

Denna stämning förstärks framförallt i den långsamt upptrappande inledningen där konstigheter läggs till konstigheter. Vem är egentligen den mystiske främlingen (som kanske, kanske skulle kunna heta Renfield) som dödat stadens samtliga slädhundar och sedan med ett brunfärgat grin sätter sig tillrätta i häktet för att invänta ankomsten av ”them”?

Allt eftersom våra tappra överlevande blir färre och färre blir det tyvärr samtidigt uppenbart att manusförfattarna (bland annat Steve Niles själv) och regissören David Slade offrat lite väl många logiska spetsfundigheter på detta stämningens altare. Själv har jag i och för sig aldrig varit lika långt norrut som Barrow ska vara beläget, men tillräckligt långt norrut för att exempelvis inse att ”30 days of night” inte existerar i ett vacuum. Helt kolsvart blir det sällan även om solen inte stiger över horisonten och perioden omges definitivt inte av dagar med fullt solljus.

I den heliga stämningens namn har man också skapat ett hittepåspråk för vampyrerna för att de ska bli ännu mer monsterlika och främmande. Problemet är att det i sin tur ger upphov till en massa frågor kring själva vampyrmytologin som jag misstänker till stor del besvaras i serien (sorry, ”grafiska romanen”) men kvarstår i filmen. Är de en särskild ras av vampyrer eftersom de människor som blir ”turned” inte automatiskt börjar prata samma språk? Varför behövde de egentligen Främlingens hjälp när de (enligt filmens ramar) har en månad på sig att döda hundar och förstöra helikoptrar innan människorna fattar vad som är på gång? Och varför överhuvudtaget vänta till denna långa mörka månad när de drar igenom stadens befolkning på cirkus 10 timmar blankt?

Det som länge räddar 30 Days of Night från totalt haveri är dock, förutom atmosfären och trevliga effekter, rollfigurerna. Varken Josh Hartnett som Eben eller Melissa George som Stella är skådisar av den kalibern att man får nagelformade sår i handflatan av ängslan för deras välbefinnande. Men deras personer är ovanligt fria från tjafs – Stella får exempelvis utan diskussion köra Ebens polisjeep och skriker hon åt honom att sätta sig i bilen igen gör han faktiskt det. I den här typen av film känns det faktiskt på gränsen till originellt.

Men tyvärr kommer haveriet, även om det kanske är orättvist att kalla det ”totalt” med tanke på att 30 Days of Night ändå har många förlåtande egenskaper. De logiska offergåvorna har staplats i sådana högar att de närmast täcker stämningsaltaret, stilen med ryckig klippning (särskilt i vampyranfallen), familjefokuset blir lite väl påklistrat och den 15-årige pojken som får beröm för att ha tagit hand om två fullvuxna kvinnor. Det knäckande strået blir kanske föga förvånande den Avslutande Fajten.

Synd, för då och då är 30 Days of Night uppe och nosar på ett fyra-betyg men i slutänden kan det inte bli mer än hälften av det.

star_full 2star_full 2

Annonser