Atlantisalt. titel: Atlantis — En försvunnen värld

Öliv kan vara livsfarligt. Inte är det så konstigt att historien är fullskiten med förlorade öar och sjunkna kontinenter när man så sent som 1883 kunde bevittna hur två tredjedelar av Krakatao försvann i ett vulkaniskt eldhav. Ett vulkanutbrott vars efterföljande tsunamis ska ha tagit livet av minst 35 000 pers.

Men frågan är om någon av alla dessa öar och kontinenter någonsin varit så livskraftig som det mytomspunna Atlantis. Beskrivet i Platons Timaios och Kritias som bland annat en anti-tes till det perfekta Athen, blev det snabbt något mycket mer än en eventuell retorisk allegori.

Efter att Disney börjat få slut på klassiska sagor och myter att omforma efter eget huvud var det därför kanske inte så konstigt att man vände sig till Platon och hans Atlantis. Fyra år tidigare hade man dessutom redan gjort mish-mash av grekisk mytologi i Hercules.

En som är helt övertygad om Atlantis fysiska existens är Milo Thatch. Begravd i Smithsonians kart- och lingvistikavdelning försöker han ihärdigt att få museets styrelse att godkänna en expedition som ska leta reda på en uråldrig bok, vilken sägs utgöra en karta till Atlantis. Men efter ett av dessa ständigt misslyckade försök blir han kontaktad av den excentriske miljonären Preston B. Whitmore. Det visar sig att Whitmore redan har lagt vantarna på kartboken och dessutom planerat en expedition för att finna kontinenten. Är Milo månne intresserad av att delta?

Självklart är Milo det och innan han hinner säga ”Lemurien” är han på väg ned i havsdjupen med ubåten Ulysses och en 200 man stark besättning. Atlantis visar sig dock vara ovanligt välbevakad för att vara en mytologisk artefakt och snart har expeditionen decimerats kraftigt. Och frågan är om alla dess medlemmar har samma nyfikna upptäckarlusta som motiv för sökandet som Milo?

Efter Disneys omstart med sina tecknade långfilmer i och med Den lilla sjöjungfrun har man med en närmast skrämmande obeveklighet klämt ur sig en film om året. Frågan är om det är blotta mängden som gör tittaren immun mot alla dessa sprillans nya ”klassiker”, om det faktiskt inte går att upprätthålla en vettig kvalitet med den sortens output eller om de helt enkelt har fått allt större konkurrens på den animerade arenan med Pixar, Dreamworks och ILM för att nämna några.

Oavsett vilket, är Atlantis en av de där mellan-Disney som i likhet med Treasure Planet faktiskt är helt ok. Som vanligt är det förstås fullt ös medvetslös som gäller rent storymässigt men tempot döljer faktiskt inte allt för stora luckor i manuset (ska vi lägga den tacksamheten i knäet på Joss Whedon som i ett tidigt skede var inblandad? The Jossness will prevail…?).

Samtidigt finns här även en metafysisk tråd i den ”levande energi” som håller Atlantis och atlantiderna vid liv och som jag tycker fungerar riktigt bra. Eftersom filmen dessutom har en distinkt blå tint är det inte utan att man undrar hur mycket den influerat James Camerons betydligt mindre lyckade Avatar.

Även visuellt finns en hel del trevligt att hämta. Alla icke-atlantiska maskiner har en distinkt steampunk-ton och man tog också mycket inspiration från Jules Verne, särskilt Till jordens medelpunkt. Maskinhallen där ubåten Ulysses ligger dockad påminner dessutom inte så lite om en hall med liknande syfte i Raiders of the Lost Ark.

Samma typiska kantighet finns hos alla karaktärerna (utom möjligen då den klotrunde och smutsälskande fransmannen Mole), där särskilt löjtnant Helga Sinclair gjorde att jag associerade till Aeon Flux. Lite mer efterforskningar visar att kantigheten är fullt förståelig eftersom Disney faktiskt plockade in Hellboy-skaparen Mike Mignola för att sätta sin speciella prägel på produktionen.

Lägg därtill som vanligt närmast oantastlig röstcasting med namn som Leonard Nimoy, James Mahoney och James Garner. Som Milo Thatch finner vi en mycket bra Michael J. Fox i en av sina första röstroller efter att han övergav långfilmandet i och med Mars Attacks! För de som inte gillar tocket tjafs kan det också vara värt att nämna att Atlantis fortsätter på vägen som drogs upp av The Emperor’s New Groove och inte innehåller det minsta lilla musikalnummer. Med tanke på filmens rätt allvarliga och dramatiska ton är till och med en musikalgillare som jag tacksam över det valet.

Kanske en mellan-Disney om man jämför med de riktiga klassikerna, nostalgipoängen är alltid svåra att bräcka. Men av de jag sett på senaste år måste detta vara en av de starkaste, jämsides med The Emperor’s New Groove.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser