Trainspotting (1996)

Ibland är det bra att ha lite draghjälp för att komma sig för att se de där filmerna man hela tiden tänker att man ska komma fram till men av olika anledningar aldrig gör. Den här gången var det Fiffi som genom sina måndagsklassiker såg till att jag fick tummen ur arslet och samma arsle ur vagnen och ned framför TV:n. Varför inte passa på att kolla vad hon tycker om Trainspotting när du ändå är på gång? Jag gissar på mycket bra…

***

På något sätt måste ändå all den där skrämselpropagandan kring knark som pumpades ut under 80-talet ha gett effekt. Må så vara att man i klassrumssammanhanget hånskrattade åt Stefan Jarls patos i Ett anständigt liv eller bara fann lilla tyska Christianes öde långtråkigt. Men när man väl konfronterades med ens en sumpig utkant av drogträsket satt ändå bilden av Det Farliga Knarket i ryggraden.

Jag minns fascinationen inför den tågluffande holländaren vilken försäkrade att ”I only use soft drugs”, som om han pratade om kaffe och cigaretter. Och i ett sent samtal med flera nationaliteter på en konferens för många år sedan var det jag och en svensk generationskamrat som fick samma tillvanda reaktion när kanadensaren berättade om festmarijuanarökning. ”Röka marijuana – men det är ju Knark!”

I våra indoktrinerade hjärnor var det ingen skillnad på marijuana och heroin. Men vår kanadensiska bekant var förstås ingen sprutnarkoman. Det är däremot Edinburghstationerade Renton, Sick Boy och Spud även om de i omgångar gör tappra försök att bli vita. Det är bara att den där ”sista” sprutan alltid är så oemotståndlig.

Trainspottning innehålleregentligen inte särskilt mycket till story, istället är det karaktärerna som står i centrum. Karaktärerna och knarket. Jag kan förstå att filmen uppfattas som en partsinlaga för droger, för i likhet med Zero Dark Thirty (och till skillnad från Ett anständigt liv eller Christiane F.) görs inga större ansatser att med stora pekpinnen visa på hur deprimerande, fult och trasigt livet blir med ett drogberoende.

Men samtidigt som Trainspotting i vissa avseenden uppvisar ett mått av förståelse för lockelsen i själva ruset, väjer den heller inte för de tragiska dragen. Visst, heroinet ger en möjlighet att strunta i alla de där trista vardagsmåstena – från TV-inköp till tandläkarbesök. Drogmissbrukare behöver sällan bekymra sig om att ta sig ur medelklassnurran med villa, vovve och Volvo eftersom de aldrig hamnar där till att börja med.

Samtidigt är det långt ifrån en glamorös tillvaro som gänget för i sina nedgångna lägenheter även om vi ofta inbjuds till att skratta åt den. Den största invändningen i det här avseendet skulle i så fall vara att ingen av de huvudsakliga karaktärerna tycks på något anmärkningsvärt sätt bli påverkade av det som händer i deras drogrelaterade tillvaro. På ett sätt skulle man kunna säga att de är heroinbrukare snarare än missbrukare.

Men Trainspotting hade knappast blivit den moderna klassiker som filmen otvivelaktigt är om en, förvisso ovanlig, framställning av drogmissbruk hade varit det enda som talade för den. Alla inblandade skådespelare, med Ewan McGregor som Renton och Robert Carlyle som den slagmålsbenägne Begbie i spetsen, gör storverk med sina respektive karaktärer.

Ingen av dem är väl egentligen särskilt sympatisk men Rentons bärande VO avslöjar en smart, vältalig och svarthumoristisk protagonist. I det avseendet påminner Trainspotting lite om American Psycho (eller ja, tvärt om då egentligen…) men Rentons VO är betydligt roligare än Patrick Batemans OCD-uppräknanden.

Både dialoger och monologer är(oftast) av den rappa sorten och det är inte utan att jag undrar lite över i vad mån Edgar Wright eventuellt kan ha blivit inspirerad. Sakta men säkert börjar jag gräma mig och det rätt rejält över att jag inte såg Trainspotting när den kom ’96. Jag hade alla möjligheter, hade sett Shallow Grave och gillade den. För nu, 16 år senare, känns stilen inte riktigt lika fräsch som den otvivelaktigt måste ha gjort när det begav sig. Det hade varit kul att uppleva det med oförstörd blick.

Överhuvudtaget är Trainspotting en litterär film, Rentons expressiva språk matchas mer än väl av det stundtals rent poetiska och fantasifulla bildspråket. Vid ett minnesvärt tillfälle gör vår huvudperson en djupdykning i något som absolut inte borde ha kunnat rymma honom för att få tag på vad som är värt mer än guld för den abstinente. Hans deliriumhallucinationer förstärks av det klaustrofobiska pojkrummet med sina tågtapeter.

Hade jag passat på och sett Trainspotting då, 1996, hade jag sannolikt antingen hatat eller älskat den förbehållslöst. Nu blir känslan lite mer vuxet (och tråkigt?) balanserad.