alt. titel: The Pickwick Papers

Med början under 1600-talet startade en mängd olika lärda föreningar och klubbar i Storbritannien, med Royal Society (1660) i spetsen. En del är fortfarande livaktiga och kända idag, exempelvis Zoological Society of London (1828) medan andra kanske inte riktigt har nått samma status. En sådan är The Pickwick Club som, vore det inte för att dess samlade dokumentation hade förevigats av Mr. Charles Dickens, knappast skulle ha åtnjutit en stadigvarande popularitet.

Som det är nu kan man emellertid lyckligtvis fortfarande med stor behållning ta del av de äventyr som Mr. Samuel Pickwick (G.C.M.P.C. – General Chairman, Member Pickwick Club) och medlemmarna, ”the pickwickians” Mr. Nathaniel Winkle, Mr. Tracy Tupman och Mr. Augustus Snodgrass, upplever när de medelst diligens reser kors och tvärs genom den engelska landsbygden (utöver sina rent litterära meriter anses boken också vara en ypperlig beskrivning av de brittiska diligensvärdshusen och deras organisation).

De dokumenterar inte bara sina egna upplevelser – mötena med den charmige men manipulative Mr. Jingle, rättsprocessen som Mr. Pickwick är tvungen att genomleva när han blir anklagad för att ha tagit tillbaka ett äktenskapslöfte, Mr. Winkles försök att vinna den sköna Arabella Allen – utan skriver också ned ett otal av de olika historier som de hör på vägen från medresenärer.

The Pickwick Papers är ju en av de där odödliga klassikerna man så ofta hör talas om men kanske mer sällan tar sig an. Framförallt om man har det minsta intresse för annan anglosaxisk litteratur är det närmast en prestation att inte ha kommit i kontakt med referenser till verket som sådant eller någon från det myllrande persongalleriet.

När det begav sig blev framförallt Mr. Pickwicks prosaiske och humoristiske cockneybetjänt Samuel Weller otroligt populär och han har inte utan orsak liknats vid Pickwicks Sancho Panza. Trots att han har huvudet på skaft lyckas han dock inte alltid klara sin herre ur alla knipor som denne försätts i tack vare sin godtrogenhet och uppriktiga vilja att vara mänskligheten till nytta.

Dickens humor finns på plats som vanligt och här går ingen säker (militären, lärda sällskap, kyrkan, gamla ungmör, pressen, politiken, osv.) men rent storymässigt lider The Pickwick Papers enligt min mening en smula av att vara en episodroman, det är lite för mycket på gång. När själva ramhandlingen egentligen inte är starkare än vad den är här, blir det lite förvirrande att berättelsen hela tiden sticker iväg i de mest skiftande riktningar och alla ”extra” historier är kanske inte så vansinnigt underhållande.

Å andra sidan får Dickens förvisso möjlighet att visa på sin otroliga mångsidighet för här finns både komedi, tragedi och spänning. När det gäller hans senare, avsevärt tydligare, sociala patos bränner det egentligen bara till när Mr. Pickwick tvingas spendera tid i en för den tiden relativt vanlig inrättning – ett skuldsättningsfängelse.

Samtidigt är ramberättelsen tillräckligt sammanhängande för att det inte funkar att ta sig an boken lite då och då för då är man ohjälpligt förlorad eftersom persongalleriet är fylligt för att uttrycka det milt. Det tog mig exempelvis ett bra tag att lista ut vad Mr. Pickwick egentligen var åtalad för. Däremot kan jag tänka mig att verket som följetong (som det ju likt alla Dickens längre publikationer från början var) var en riktig hit.

Ingen av Dickens höjdpunkter med andra ord, men tillräckligt underhållande för att ta sig an på egna meriter och dessutom för dess litteraturhistoriska värde.

Librivoxkvalitet: Helt ok inläst av en och samma person.

Annonser