alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers
Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…
Men dessemellan gjorde han Les rivières pourpres (acceptabla 68%). Välrenommerade polisen Pierre Niemans blir kallad till en liten stad i franska alperna där det skett ett osedvanligt bestialiskt mord. Offret var anställd på den lilla stadens universitet och spåren leder raka vägen till arbetsplatsen. Helt andra spår, från en gravskändning och ett skolarkivsinbrott, leder även kommissarien Max Kerkerian till staden Guernon och universitetets anställda.
Fler mordoffer dyker upp och det är nästan som om mördaren vill lämna efter sig någon form av budskap. De två poliserna slår sina kloka huvuden ihop och börjar nysta upp en historia som inte så mycket handlar om de övernaturliga demoner som nunnan med de konstiga ögonen yrade om, utan något mycket mera ondskefullt.
Manus till Les rivières pourpres bygger på genombrottsboken av franske thrillerförfattaren Jean-Christophe Grangé. Grangé är rätt förtjust i att blanda in religiösa teman i sina historier och så även här, framförallt genom den blinda nunnan. Dessutom brukar det handla om ganska omfattande volymer och det märks också, eftersom det är mycket som ska klämmas in på lite drygt 100 minuter.
Visst går det lite väl hastigt i vändningarna och visst får man inte stanna upp och tänka efter allt för mycket, på exempelvis det faktum att en arbetande ledarhund på två sekunder förvandlas till en dreglande best. Men framförallt i den första halvan tycker jag att Kassovitz faktiskt får till en riktigt bra och ibland till och med gastkramande stämning med ruggiga dödsfall och intrikata ledtrådar. Musiken, av välkände franske filmkompositören Bruno Coulais, lånar ibland toner från Goblin och Claudio Simonetti, vilket inte är det sämsta i dessa sammanhang. Inledningen med sitt ovanifrånperspektiv är snodd rakt av från Kubrick och The Shining och jag vill gärna tolka det som en vördnadsfull bugning inför en film som också byggde på hemska händelser som omgavs av berg. En icke föraktlig bidragande orsak till denna stämning är de miljöer som man lyckats snoka reda på i de franska bergmassiven, universitetet är exempelvis egentligen ett vindtunnelforskningscenter och otroligt läckert i sin 40-talsarkitektur.
Jean Reno och Vincent Cassel är i alla fall inte i vägen för varandra men hinner heller inte egentligen etablera någon särskild relation med varandra. De är lika i så motto att man inte riktigt förstår hur de kan vara inte bara poliser, utan befordrade poliser, med den enormt taskiga hämningskontroll som bägge tycks besitta. Framförallt Cassel får sparka sig igenom en fullkomligt meningslös fajtingscen, som å andra sidan blir lite underhållande på grund av parallellen med ett fajtingspel som skurkarna spelar strax innan de får spö av Cassel.
Max och Niemans agerar aldrig heller i något tydligt polisiärt sammanhang och den lokala polisen (inklusive obducent) får i historien agera mer som någon slags Deus ex machina genom att spotta ur exakt den information som de coola killarna behöver just då.
Mot slutet har Kassovitz (eller snarare hans och Grangés manus) dock tappat alla koncepter och dånar på i 120 knyck utan att bekymra sig särskilt mycket om ifall publiken nu är med på banan eller inte. Det blir aldrig direkt obegripligt, men det blir heller inte särskilt logiskt eller följdriktigt och den fina stämningen är som bortblåst. Istället blir det tyvärr lite fånigt, med en upplösning som känns gammal som gatan.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Minns att jag gillade denna när den kom, men när jag såg om den för inte allt för länge sen hade den tappat. Man får inte ihop storyn. Men det är en sevärd film då jag gillar miljöerna och upplägget.
Nej, tyvärr är ju storyn filmens stora svaghet. Jag har inte läst just den här men Grangé har en tendens att blanda ina alldeles för många element och jag tror att de blir svåra att återge på ett bra sätt utan att filmen samtidigt blir tre timmar lång. Men miljöerna är riktigt fina om än inte särskilt inbjudande…
Den här var sisådär tyckte jag och jag har aldrig sett om filmen trots Cassel och Reno.
Grange gillar jag även om böckerna ibland kan bli lite pekorala men oftast är storyn ganska orginell och tar både en o annan spännande vändning.
@filmitch: Ja, det finns ofta något hos Grangé som är lite intressant ändå. Han får oftast till en bra stämning.
Har inte läst de två senaste böckerna, speciellt den med morden i kyrkokören verkar intressant. Vargas är en annan ganska intressant deckarförattare som tyvärr inte kommit upp i samma klass som svenskdebuten Budbäraren.
Återigen en sån där regissör som malts sönder av Hollywood-maskineriet. Gothika har jag sett och det var en dussinfilm, inte usel men blek. La Haine tokgillade jag. Har inte sett De blodröda floderna. Hoppas inte Tykwer och Alfredson går samma bana som Kassovitz och andra.
@Jojjenito: Gothika tyckte jag var under en dussinfilm, även om den inte nådde riktigt samma bottendjup som Catwoman. Däremot vill jag också minnas att jag tyckte bra om La Haine. Man kanske får titta mer på typ Nicolas Winding Refn för att känna lite hopp inför duktiga regissörer som tar sin till Hollywood.