Vilken positiv överraskning! Jag var inte särskilt imponerad av filmatiseringen av Fjärilen i glaskupan (såg filmen innan jag läste boken), men genom de skrivna orden slås man liksom mer direkt av den helt fantastiska bedriften att skriva en bok (må så vara en kort en) med hjälp av ett öga. Å andra sidan hade jag kanske inte varit så medveten om det om jag inte hade sett filmen…
Varje litet avsnitt, som sällan är längre än ett par, tre sidor, är små språkliga och/eller historiemässiga pärlor. Jean-Dominique Baubys reflektioner över företeelser eller medpatienter vid sjukhemmet där han vårdas bör närmast kunna liknas vid någon slags prosapoesi. Lite nu och då kommer roliga och intressanta historier från livet innan hans ”locked in”-syndrom men jag finner mig själv mest dragen till de korta betraktelserna över hans vardagsliv som det ter sig i skrivande stund.
Rörliga bilder och tryckta ord 