Alt titel: Anaconda 4: Trail of Blood

I de karpatiska skogarna är det full rulle. Hit kommer Alex, en student som brukar semestra hos sin (möjligen rumänska) mormor. Han stöter på Amanda, en kaxig botanist med klara Lara Croftinfluenser som åtföljs av två poliser. Hit kommer också ett gäng arkeologer som ska söka efter ett första gäng arkeologer som de har tappat kontakten med. Dessutom smyger en samling torpeder/lönnmördare omkring, vilka primärt är ute efter Amanda och henns forskarkollega Peter, men som, ska det visa sig, är ganska generösa med sina tjänster. Men Karpaterna löper ingen större risk för att bli överbefolkat eftersom det i området också rör sig en gigantisk orm (möjligen en anaconda, jag har redan glömt bort om detta nämns uttryckligen) som gladeligen tuggar i sig den ena efter den andre.

Känns det lite rörigt? Jag kan bara hålla med. Om det ens har funnits några manusförfattare har de inte ansträngt sig överhövan för att få de olika trådarna att gå ihop, det händer saker högt och lågt för att bädda för en särskild utveckling i historien som sedan bara släpps för sedan aldrig mer tas upp. Fördelen med denna taktik skulle väl vara att man ibland faktiskt blir ganska överraskad eftersom filmen därmed inte följer de mest rudimentära berättarregler. Inte heller finns det några större ansträngningar att övertygande förklara ormens närvaro. Den finns där. Den äter folk. Lite löst prat om orkidéer, serum och regenerativ celltillväxt får lösa det hela.

Däremot har man helhjärtat anammat alla de vitala element som utgör en klassisk djurskräckis. Ormen är blixtsnabb, har jättestora, jättevassa tänder, låter som en Jurassic Parkdinosaurie med diverse trumpetanden och självklart finns också snake-o-vision.

Detta hade, i likhet med många andra djurskräckisar, kunnat vara en kalkon att se och lika snabbt glömma bort om det inte hade varit för en sak. Jag blir lite ledsen i ögat av att se John Rhys-Davies i denna sophög av ofärdiga idéer. Karln har ju ändå LOTR i bagaget…

Anacondas: Trail of Blood (2009)

I de karpatiska skogarna är det full rulle. Hit kommer Alex, en student som brukar semestra hos sin (möjligen rumänska) mormor. Han stöter på Amanda, en kaxig botanist med klara Lara Croftinfluenser som åtföljs av två poliser. Hit kommer också ett gäng arkeologer som ska söka efter ett första gäng arkeologer som de har tappat kontakten med. Dessutom smyger en samling torpeder/lönnmördare omkring, vilka primärt är ute efter Amanda och henns forskarkollega Peter, men som, ska det visa sig, är ganska generösa med sina tjänster. Men Karpaterna löper ingen större risk för att bli överbefolkat eftersom det i området också rör sig en gigantisk orm (möjligen en anaconda, jag har redan glömt bort om detta nämns uttryckligen) som gladeligen tuggar i sig den ena efter den andre.

Känns det lite rörigt? Jag kan bara hålla med. Om det ens har funnits några manusförfattare har de inte ansträngt sig överhövan för att få de olika trådarna att gå ihop, det händer saker högt och lågt för att bädda för en särskild utveckling i historien som sedan bara släpps för sedan aldrig mer tas upp. Fördelen med denna taktik skulle väl vara att man ibland faktiskt blir ganska överraskad eftersom filmen därmed inte följer de mest rudimentära berättarregler. Inte heller finns det några större ansträngningar att övertygande förklara ormens närvaro. Den finns där. Den äter folk. Lite löst prat om orkidéer, serum och regenerativ celltillväxt får lösa det hela.

Däremot har man helhjärtat anammat alla de vitala element som utgör en klassisk djurskräckis. Ormen är blixtsnabb, har jättestora, jättevassa tänder, låter som en Jurassic Parkdinosaurie med diverse trumpetanden och självklart finns också snake-o-vision.

Detta hade, i likhet med många andra djurskräckisar, kunnat vara en kalkon att se och lika snabbt glömma bort om det inte hade varit för en sak. Jag blir lite ledsen i ögat av att se John Rhys-Davies i denna sophögav ofärdiga idéer. Karln har ju ändå LOTR i bagaget…

Betyg 1

Annonser