The Other Guys (2010)

Ascoola poliser som tror sig vara odödliga är sällan det. Det gäller även för New York-poliserna Danson och Highsmith, även om deras frånfälle hade kunnat vara mindre förnedrande. De blev varken nedskjutna av bankrånare eller knivskurna av en galen seriemördare. Istället hoppade de mot sin egen död fullt övertygade om att tas emot av ett dämpande busksnår. Det finns inte så många buskar på New York-gatorna…

Nu är den stora frågan vem som ska ta över den fallna kronan efter New Yorks best and brightest (även om det där sista som sagt kan ifrågasättas). Kandidaterna Martin och Fosse ligger bra till men frågan är om de har samma brinnande längtan efter upprättelse som Terry Hoitz. Efter att Hoitz lyckats skjuta baseballstjärnan Derek Jeter har han satts på undantag tillsammans med den försynte ekobrottspolisen Allen Gamble.

Gamble tycker bäst om att sköta sitt jobb bakom ett skrivbord och framför en dator. Han har till och med siktet inställt på en brittisk affärsman som inte ansökt om de rätta byggnadsställningstillstånden. I det desperata sökandet efter någon, vem som helst, att arrestera går Hoitz med på att ta in David Ershon till förhör.

The Other Guys är en underhållande, om än något ojämn, film. Will Ferrell och Marky Mark Wahlberg (kommer han någonsin att vara något annat?) fungerar riktigt bra som ett klassiskt odd couple. Ett standardgrepp som i och för sig nu och då vänds på ända tack vare Ferrells illa dolda galenskap som i sedvanlig ordning kan bryta ut när som helst i klumpig femåringsliknande trotsighet.

Det jag inte blir riktigt klok på är att man utrustat Ferrell med superhotta Eva Mendes som hustru. Själva skämtet är att hon beter sig som en klassiskt undergiven hemmafru medan han klagar över att hon ser sjavig ut. Vem som helst inser att det är fysiskt omöjligt för en kvinna som Eva Mendes att se sjavig ut. Skämtet utsträcks till att Ferrell attraherar superhotta kvinnor på samma skala som Megan Fox attraherar manliga fjårtisar (tack för upplysningen, Fiffi), men utan att han är medveten om saken. På samma sätt ser jag inte riktigt det hysteriskt roliga i att låta Michael Keatons polischef citera TLC-låtar på löpande band.

Vad som däremot är hysteriskt roligt är supersnutarna Danson och Highsmiths framfart, så länge den nu varar. För min del hade Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson kunnat få vara med betydligt längre än vad som nu blev fallet. Men även Steve Coogans skrupelfrie affärsman är rätt nöjsam.

På det hela taget en hyfsat festlig rulle som ger några skratt för stunden. Ibland räcker det så.