Man of the yearAlla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.

En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).

Säga vad man vill, men amerikaner är bevisligen inte rädda för att satsa på osäkra kort när det kommer till presidentval och det lönar sig för Tom Dobbs. Särskilt när han ägnat tillräckligt mycket tid för att framstå som tråkigt seriös för att, när han blivit accepterad i politikens finrum, släppa lös den komiker och showman han innerst inne är.

Men i ärlighetens namn är det ingen som tror att han har en sportslig chans, inte ens Tom själv förrän det under valnatten står klart att USA för första gången har valt en oberoende presidentkandidat. Den enda som inte är fylld av ett lyckorus inför den politiska nydaningen är Eleanor Greene på firman Delacroy eftersom hon tidigare har upptäckt en bugg i det datoriserade valsystem som företaget tillhandahåller. En upptäckt som givetvis varken VD:n eller säkerhetschefen är särskilt intresserade av att det pratas om.

Man of the Year överträffades av verkligheten blott två år efter sin premiär när komikern Steven Colbert förklarade att han skulle ställa upp som presidentvalskandidat. Han försökte dock göra det under den skyddande manteln av något av de två regerande partierna och det var på det greppet han föll. Republikanerna skulle ha 35 000 $ för att peta in honom på sina listor och demokraterna släppte helt enkelt inte in honom.

Trots detta undrar jag om inte den verkliga historien om komikern-som-ville-bli-president ändå var både roligare och intressantare än den fiktiva. Robin Williams har inte gjort många bra rollval under de senaste tio åren. Även om Man of the Year förvisso inte sjunker riktigt lika djupt i sirapssörjan som exempelvis Patch Adams eller Bicentennial Man, lyfter den heller aldrig.

Och det torde inte bero på teamet bakom filmen. Williams omges av bland andra Christopher Walken, Jeff Goldblum samt Laura Linney och regissör är ingen mindre än Barry Levinson. Men där Levinsons betydligt mer lyckade Wag the Dog tydligt höll sig inom den politiska satirens ramar samtidigt som den inkorporerade element av framförallt fars gör Man of the Year allt för många avstickare ut i tassemarkerna.

Det politiska perspektivet och systemet som filmen försöker kritisera är intressant, men utmanas egentligen inte för fem öre av karaktären Tom Dobbs eftersom vi aldrig får veta vem han är. Vi får se honom göra sin grej på scener och inför TV-kameror samt kläcka lite skämt med sin stab men utöver det är han en tabula rasa. Vinkeln att det är den demokratiska processen som är det principiellt viktiga (”every vote counts”), snarare än resultatet som ska komma av den (i klartext: det är viktigare att folk får tro att det var Tom Dobbs de röstade på än att deras tillit till valprocessen skakas), är likaledes intressant men förbyts till simpel konspirationsthriller. Och så har vi dessutom en liten blindtarm till kärlekshistoria mellan Tom och Eleanor. Vilka i och för sig passar bra ihop eftersom vi får veta lika lite om henne som om honom.

Man of the Year förtjänar en klapp på axeln och ett ”Bra kämpat!”. Men vi vet ju att populasen i slutänden bara älskar vinnarna.

Annonser