The Given Dayalt. titel: Ett land i gryningen

Första världskriget är äntligen över och tillbaka till USA strömmar krigströtta soldater. Ett USA som för vissa är det förlovade landet men för andra inte stort mer än förtryck och diskriminering.

För Danny Caughlin borde Boston vara det förlovade landet. Han är irländare och polis i en stad där irländarna tagit sig långt bort från hemlandet i öster. Dannys egen far, Thomas Caughlin, är poliskapten med ett flådigt hus på en fin gata och den unge polismannens väg mot ett eget kaptensskap tycks vara lika rak som vissa av hans landsmäns siktlinje på närmsta glas irländsk whiskey.

Men det är inte riktigt så tjusigt som man skulle kunna tro att vara Bostonpolis i slutet av 1910-talet. Pengar till uniformer, vapen och annan utrustning måste komma ur egen ficka, någon löneförhöjning har man inte sett röken av på flera år, 90-timmarsveckor, mängder av obetald övertid, stationer belägrade av ohyra och, med hänvisning till att poliser fortfarande var nödvändiga för krigsinsatsen, inga möjligheter att organisera sig fackligt.

Men det är först när Danny infiltrerar Bostons subversiva och anarkistiska grupper som han börjar inse att det kanske ändå finns en poäng med bolsjevikretoriken. Från att ha varit en av de grupper han skulle infiltrera, blir Boston Social Club, polisernas fackförening i sin linda, Dannys väg till genuint engagemang. Men hur ska man kunna sätta kraft bakom sina argument om man inte får strejka?

När Luther Laurence kommer till Tulsa tror han först att det är de färgades förlovade land. Här kan en svart man inte bara äga ett eget hus utan också köra runt i en egen vagn. Jobb finns det gott om och det kan behövas, med en sprillans ny fru och ett barn på väg. Men snart vantrivs Luther. Var det här allt han skulle komma att uppnå vid blott 23 års ålder? Hustruns släktingar är han inte heller så förtjust i, med sitt överdrivet religiösa och begränsade liv. Luther vill bara ha lite kul och kunna släppa loss lite efter en hård arbetsdag.

Men kul blir det knappast när han kommer på kant med både rättvisan och en av Tulsas kriminella bossar. Istället måste Luther fly hals över huvud och hans flykt tar honom till slut till Boston och det Caughlinska hemmet.

Som synes har Dennis Lehane stannat i sitt älskade Boston men sökt sig bakåt i historien. Det är en svepande och fascinerande skildring av politiskt tjuv- och rackarspel, korrupta poliser och rasistiskt förtryck. Och baseball.

Som introduktion till bokens olika delar låter Lehane oss nämligen stifta bekantskap med den legendariske baseballspelaren Babe Ruth, tillräckligt legendarisk för att vara den enda baseballspelare som jag kan namnet på.

Just det greppet funkar väl sådär för The Given Day kan jag tycka. Inledningen, där Babe och hans Red Sox spelar en improviserad match mot Luther och hans kompisar, en match som slutligen blir på dödligt allvar, är helt fantastisk. Men när Babe återkommer lite här och var och jag försöker hitta någon slags linje mellan baseballspelarens barslagsmål, spritproblem samt mindervärdeskomplex och handlingen i övrigt går det inte lika bra.

Däremot kan jag inte hitta många fel på just handlingen i övrigt. Ett sedvanligt mustigt Boston är vad som frammanas på boksidorna och den här gången också historiskt mycket intressant, både när det gäller arbetarnas och afroamerikanernas kamp för rättigheter som borde vara självklara. Som i sina deckare lyckas Lehane gång efter annan överraska mig med sina vändningar; när jag tror att The Given Day är på väg åt ett håll byter den strax riktning för att transformeras till något helt annat.

Däremot är den inte riktigt av samma klass, det är som om Lehane behöver fokuset från ett mysterium för att prestera på topp. Även om det blänker till här och var, och det naturligtvis är mycket långt ifrån dåligt, saknar jag den rena språkglädjen i exempelvis Mystic River. Sannolikt på grund av The Given Days breda perspektiv finns heller inte den nålspetsiga atmosfären i Shutter Island. Det är först i slutet, med ett Boston i totalt uppror och anarki, som det blir riktigt rafflande.

Men nu pratar vi om grader i paradiset – The Given Day är flyhänt skriven med nyanserade karaktärer, finstämda relationer och en fängslande beskrivning av ett historiskt händelseförlopp som jag visste väldigt lite om innan. Vad mer kan man begära?