Harry och Hogwarts: Ett första magiskt år

I och med premiären av den avslutande delen på Harry Potter-sagan kändes det högst relevant med en djupdykning i en av världens mest idylliserade skolor – Hogwarts.

***

Alla barn har föräldrar, men det är ingen självklarhet att alla barn får lära känna sina föräldrar. Det man kan hoppas på att de barnen åtminstone får en chans att komma i kontakt med det deras föräldrar stod för, deras ”kultur” eller värden om man så vill.

Så icke för Harry Potter. Han är förvisso inte helt släktingslös, men frågan är om han inte skulle föredra det eftersom hans första elva år hemma hos moster Petunia, morbror Vernon och hans vidriga kusin Dudley knappast har varit någon dans på rosor. Mostern och hennes familj har gett lille Harry en Roald Dahl-uppväxt med en madrass i utrymmet under trappen istället för ett riktigt rum.

De har också enbart informerat Harry om att hans föräldrar, Lily och James, dog i en bilolycka. Så när Harry får sitt livs första privata brev från Hogwarts, skola för magi och trolldom, blir han lite konfunderad. Men det ska snart visa sig att Harrys känsla av att inte riktigt höra hemma i den vanliga, men ack så kvävande, förortsidyllen är spot on.

Nog har de flesta någon gång fantiserat om att ens föräldrar (eller vårdnadshavare om vi ska vara mer inkluderande) inte är ens föräldrar utan några mycket häftigare, roligare personer? Kanske inte nödvändigtvis ett kungapar i ett lyxigt slott eller Brangelina men åtminstone kompisens snälla föräldrar som låter en dricka O’boy på vardagarna? Rowlings snilledrag med hela Harry Potter-konceptet var att låta de fantasierna bli verklighet (hej, Mio min Mio) och dessutom göra dem påtagliga genom Hogwarts.

Vore jag rektor skulle jag hyra in J.K. Rowling som PR-kvinna för min skola och varför inte få Chris Columbus att regissera reklamfilmen (ja, jag är rektor för världens rikaste skola, ok?!). I Harry Potter and the Sorcerer’s Stone kommer Hogwarts att stå för allt det som Harry tidigare blivit förnekad i sitt unga liv: ett privatliv, kamratskap, värme, ömhet och kärlek.

Och så magi förstås. Hogwarts framstår som magiskt redan innan Harry hunnit sätta ens en tå på tröskeln och filmens scen med det av morbror Vernon så hatade brevregnet inne i det tidigare trygga förortshuset lyckas på ett helt fantastiskt sätt förmedla Harrys känsla av förundran samt ren och skär glädje över att det kanske, någonstans därute, finns något som ändå tillhör bara honom. Allt tonsatt till perfektion av John Williams svepande stråkar, pigga klockspel och lite mystiska blåssektion.

Allt som hänger ihop med Hogwarts är magiskt, från att handla kurslitteratur i Diagon Alley till att äntra perrong 9¾ vid Kings Cross för att sätta sig på den ångloksförsedda Hogwartsexpressen. Hogwarts självt, med trappor som flyttar sig, hemliga gångar, levande tavlor och spöken, är inte mindre magiskt det. Men inte nog med det – redan i denna första del görs det tydligt att Hogwarts är något mer än bara en vanlig ovanlig skola.

Slottet utgör en försvarsbastion för viktiga och farliga ting eller kunskap som inte är för allas ögon. Det är det godas mest betydelsefulla utpost i en värld som fortfarande stapplar en smula efter Voldemorts skräckvälde. Detta är förstås en roll som blir tydligare och tydligare i takt med att Harry blir äldre, allt mindre oskyldig och världen runtomkring allt hotfullare.

Frågan är dock om det inte är det egentligen omagiska Hogwarts som blir absolut viktigast för Harry – Hogwarts i bemärkelsen av ett hem. Skolan kommer att för Harry utgöra en fast punkt, själva navet i hans liv (en bild vars stabilitet Rowling smart nog i och för sig börjar rucka på en bit in i serien). Eftersom Hogwarts framställs som så levande och organisk ligger det nära att till och med se skolan som något mer än ett hem – den blir en individuell familjemedlem för Harry, i paritet med Hagrid eller professor Dumbledore.

Harry Potter-serien lyckas dessutom (i likhet med många andra före den, om vi ska vara rättvisa) att få internatskoletillvaron att framstå som den roligaste skolformen sedan Montessori. Vill man är det förstås lätt att se att Harry och alla hans kompisar mer eller mindre är utelämnade på vinst och förlust till lärarnas godtycke, både i och utanför klassrummet. De är övervakade 24 timmar om dygnet, antingen av lärarkollegiet eller Mr. Filch och hans katta (”God, I miss the screaming…”).

Men i både böcker och filmer är det något som är lätt att bortse från eftersom vi sällan får se barn som gråter efter sin egen säng hemma hos mamma och pappa eller upprörda föräldrar som kommer för att klaga hos Dumbledore eftersom deras små älsklingar faktiskt blir mobbade av delar av lärarkollegiet (Snape, du vet mycket väl din inställning till Neville…). Vad som istället lyfts fram är den roliga och spännande sidan av internattillvaron: alla elever på ett och samma ställe och en 24-timmarsövervakning som i praktiken naturligtvis inte fungerar (särskilt inte om man är utrustad med en osynlighetsmantel).

Skolan Hogwarts ger inte bara Harry ett trollspö och en uggla, utan också en egen säng, ett helmysigt common room med bulliga fåtöljer samt en muntert sprakande brasa och något han är riktigt bra på (quidditch). Här får han dessutom en möjlighet att för första gången på riktigt uppleva alla de helger som även utan ett Hogwarts är (eller i alla fall borde vara) mer eller mindre magiska för alla elvaåringar, med jul och julklappar i spetsen.

Genom den elvaårige Harrys ögon ser vi hur skolan ger honom en hemmahörighet, en existens som förvisso inte är helt ofarlig, men trygg i det att man med en gång kan urskilja snälla (Gryffindor) från dumma (Slytherin). Tack vare The Sorting Hat, vilken tycks kunna se varje elevs innersta önskningar och personlighet, kan man känna sig säker på att uppdelningen som sker mellan eleverna också är helt rätt och riktig. Professor McGonagall hälsar dessutom förstaårseleverna med beskedet ”Your house will be your family”, även om man förstås kan diskutera vad det är för familj som utdelar kollektiva straff (i form av poängavdrag) för misstag och slarv.

Hogwarts utverkar också ren vardagsmagi genom att, förutom hem och hemmahörighet, dessutom ge Harry en identitet. Tidigare har han i bästa fall varit Dudleys hunsade och spetiga kusin, men nu är han elev på Hogwarts, världen främsta skola för magi och trolldom (y’all know it’s true…). Men ännu viktigare blir naturligtvis det band Harry kan börja forma till sina föräldrar eftersom den fantastiska skolan och Harrys lika fantastiska föräldrar i Hagrids första framställning är oupplösligt förenade.

Hogwarts utgör ett rent fysiskt bevis för att hans föräldrar har funnits och var precis så underbara som Harry alltid har önskat sig, James Quidditchpokal står ju där i troféskåpet för alla och envar att beundra. I skolan kan Harry gå i samma korridorer och sitta vid samma bord som föräldrarna gjorde. Men kanske viktigare än det är att det på Hogwarts finns personer som minns hans föräldrar, som vet hur de var och som tycks ha älskat dem lika mycket som Harry gör. Även om Harry i slutet av skolåret måste lämna det hem han redan skaffat sig får han med sig föräldraminnen i form av Hagrids fotoalbum.

Om alla skolor kunde inspirera samma lojalitet i sina elever som Hogwarts gör i Harry skulle sannolikt skoltrötthet och nattliga bränder minska. Å andra sidan kanske man som rektor inte skulle önska sig en hel elevpopulation bestående av föräldralösa barn, för vilka skolan blir ett hem. Det känns som att socialtjänsten skulle vara en flitig besökare på en sådan institution.

Dessutom vete tusan om ett sådant förhållande skulle hjälpa den ”svenska skolan” i prov- och betygreformernas grepp eftersom Harrys kärlek till sin skola tyvärr inte nämnvärt tycks påverka hans skolresultat i någon positiv riktning. Snarare tvärtom, eftersom alla utryckningar för att rädda Hogwarts eller dess hemligheter, tvunget tycks ske i slutprovstider. Till yttermera visso tycks det omhuldade elevinflytandet lysa med sin frånvaro — man få inte direkt känslan av att ens den milde professor Flitwick inbjuder eleverna till att själva utforma sina studieplaner.

Skrivet av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.