Jag var en djävulskt skoltrött student som mer eller mindre sov mig igenom hela gymnasiet, vilket givetvis visade sig på mina betyg där i slutändan. Men nu gick det ju inte så illa för det, jag började jobba dagen efter studenten och känner mig ganska nöjd ändå. Men nu är jag alltså tillbaka i skolbänken och känner verkligen ett sug att åtminstone åstadkomma någon form av slutbetyg. Så vad har detta med filmen Hets att göra tänker ni då? Inte så mycket egentligen. Förutom att jag såhär året efter att ha sett filmen kan förhålla mig till den på ett något annorlunda sätt.

Som sagt, det var mer eller mindre exakt ett år sedan jag såg Hets nu, men jag minns den mer eller mindre helt klart. För vem kan glömma den ondskefulla lektorn Caligula eller för den skull de nattsvarta och härligt stämningsfulla skolmiljöerna. Sen minns jag också att jag trodde att det var en viss Bergman som stod bakom verket, vilket det till stor del var då han ligger bakom filmens manus, men registolen satt den högt aktade Dramatenregissören Alf Sjöberg.

Och inte helt otippat blev slutresultatet högst teatraliskt, vi snackar ju trots allt om Dramatens två mest framgångsrika regissörer in action samtidigt här. Så gillar man teaterfilm så är ju det här ett smörgåsbord av sällan skådat slag. För egen del skär det sig en smula, även om jag rankar filmen ganska högt med svenska mått mätt. För det är en rakt igenom härligt jobbig film att ta sig igenom, inte minst med tanke på Stig Järrels fantastiska porträttering av Caligula.

Skrivet av Jonas från Plox — Om film.

Annonser