X4: (500) Days of Summer (2009)

Jag har sett (500) Days of Summer och eftersom det var flera bloggare som hade gjort det har jag samlat tre av dem här. Två positiva och två lite halvljumma — vad tyckte du?

Fiffi på Fiffis filmtajm tyckte så här:

Tom (Joseph Gordon-Levitt) tror sig inte kunna bli lycklig förrän han träffar ”den rätta”. Summer (Zooey Deschanel) träffar gärna någon men vill inte hamna i ett konventionellt förhållande. Tom och Summer jobbar på samma hitta-på-nya-gratulationskort-företag och Tom blir jättekär i Summer. Summer gillar Tom med men inte lika stenhårt som Tom önskar.

500 dagar med Summer summeras i en kärleksfilm som inte är nån ordinär romcom direkt. Den är faktiskt vare sig särskilt romantisk eller kul. Ett stort ”jaha” var allt jag kände när eftertexterna rullade.

Zooey Deschanel är så jättefin och Joseph Gordon-Levitt kan tacka sin lyckliga stjärna att Heath Ledger gick bort för alla småroller Heath borde ha fått kommer Joseph att knipa. Han har precis samma minspel som Ledger, som om dom alltid är millimeter från att börja skratta även när dom är gravallvarliga. Så skådespelarna är det inget fel på alls i den här filmen, inte intentionerna med manus heller. Det som saknas är nerv och någon form av gnista mellan Tom och Summer – vilket kan vara nog så viktigt. Det är ju trots allt en kärleksfilm.

Betyg 2/5

Filmitch på Filmitch’s blogg satte filmen på sin lista ”00-talets bästa filmer”:

Kanske den mest oväntade filmen på min lista. Det är en bitterljuv bagatell men genomförandet är briljant med en massa små detaljer som gör att man upptäcker nya saker varje gång man ser den (har sett den tre gånger). Regissören Webb leker med olika bildlösningar, berättar samma scener i olika perspektiv och lyckas få skådisarna Deschanel och Gordon-Levitt att prestera över sin förmåga. Lägg sedan till ett soundtrack som lyfter var och varannan scen och vi har en fantastisk liten pärla!

Christian på Movies — Noir skrev följande:

Handling: Udda romantisk komedi om Summer, en kvinna som inte tror att riktig kärlek existerar, och Tom – den unga mannen som faller för henne.

Omdöme: Filmen inleder med att klargöra att det här inte är en kärleksfilm utan en film om kärlek. Och det beskriver filmen ganska bra för det är inte den typiska kärleksfilmen där allt går som vanligt. Till stora delar gör det det och man bjuds på flera fina stunder mellan Tom (Joseph Gordon-Levitt) och Summer (Zooey Deschanel) som jobbar på samma arbetsplats och börjar umgås. Tom blir genast förtjust i henne och ser henne som sitt livs kärlek, men hon ser inte alls på saken på samma sätt. Så en dag märker han att de har något gemensamt i form av musik och kanske kan det ändå leda till något.

Filmen är lättsam, men aldrig korkad eller för lättsam så man tappar intresset. Samtidigt är den varken särskilt komisk, gripande eller romantisk utan mest lagom. Det tänder till ett par gånger med några stämningsfulla stunder som gör att det känns som det kommer bli något speciellt av det hela, men aldrig så jag känner något i form av rysningar som jag vill känna när jag ser en film av den här typen. Samspelet funkar bra och båda huvudrollsinnehavarna sköter sig bra och känns komfortabla i sina roller. Jag har alltid gillat Joseph Gordon-Levitt medan Zooey Deschanel inte är den vackraste skådespelerskan, men ser ändå bra ut och passar i rollen.

Filmens musik är en av de starkare delarna som är bra rakt igenom filmen och som bjuder på flera bra låtval som allt som oftast passar in väl och även höjer temperaturen i vissa scener. Jag gillar speciellt det faktum att de flesta låtarna är okända för mig, men som jag gillar. Sen har filmen ett par filmreferenser som är roliga att skåda och då tänker jag främst på att en viss Han Solo dyker upp lite snabbt (och oväntat) samt att det pratas en del svenska i filmen med koppling till en och annan film. Jag känner dock att filmen inte når upp till den nivå jag kanske hade förväntat mig och är inte lika bra som vissa andra i genren, men trots allt bjuder den på fin stämning rakt igenom.

4 – Skådespelare
3 – Handling
4 – Känsla
4 – Musik
3 – Foto
————–
18 – Totalt

Betyg:  3,5/5
IMDb: 8.3

Och så jag då:

Det finns inget öde, ingen sann kärlek. Skulden för att folk överhuvudtaget tror på de där myterna ska läggas på musik, filmer, ja popkultur generellt. Och så gratulationskort förstås. Det är i alla fall Toms fasta övertygelse där han står i spillrorna efter sitt och Summers förhållande, flickan han i alla fall var helt övertygad om var den rätta. Tyvärr var hon inte detsamma. I kronologiska hopp får vi återuppleva topparna och dalarna  i ett, när allt kommer omkring, ganska vanligt förhållande.

Som synes är själva storyn i (500) Days of Summer inte särdeles komplicerad men regissör (Marc Webb) och manusförfattare (Scott Neustadter och Michael Weber) har ändå lyckats producera en riktigt trevlig liten film om något så vanligt som kärlek. För ärligt talat, hur många filmer om kärlek har man inte sett? Det fantastiska är ändå att när man träffar på en som den här, som berättar egentligen samma gamla historia men på ett fräscht och lekfullt sätt så känns också kärleken nytänd och lättsam.

Hoppen mellan de 500 olika dagarna hålls reda på genom ett räkneverk och många av de visuella lösningarna är både smarta och roliga. Det är också i det visuella som humorn framförallt ligger, snarare än i dialogen (bortsett från när Tom och Summer sitter i parken och tävlar om vem som törs skrika ”Penis” högst, förstås). De där aktivieteterna som i början av ett förhållande är så lustfyllda just för att allt är nytt och spännande kontrasteras mot exakt samma aktiviteter som lite senare helt plötsligt istället understryker hur långt två människor kan komma bort från varandra. När förhållandet är i det läget att IKEA:s försäkran om ”everyday quality” snarare känns som ett hån än en bekräftelse.

Egentligen har jag bara två rediga invändningar: Berättarrösten är mestadels helt onödig och känns mer som ett osäkert tillägg för att man inte vågade lita på att historien säger exakt samma sak. Och hur i helsicke lyckas både Tom och Summer få tag i sådana fantastiska lägenheter i en stad där man sannolikt inte kan få ett förstahandskontrakt utan att samtidigt lova bort sin förstfödde?!

Kanske den mest oväntade filmen på min lista. Det är en bitterljuv bagatell men genomförandet är briljant med en massa små detaljer som gör att man upptäcker nya saker varje gång man ser den (har sett den tre gånger). Regissören Webb leker med olika bildlösningar, berättar samma scener i olika perspektiv och lyckas få skådisarna Deschanel och Gordon-Levitt att prestera över sin förmåga. Lägg sedan till ett soundtrack som lyfter var och varannan scen och vi har en fantastisk liten pärla!