LeAlan och Lloyd bor i Chicagos South Side-område. Slummigt är väl det snällaste man kan säga om stället — nedgångna hus där tomma lägenheter helt enkelt spikas igen, hissar och toaletter som aldrig fungerar, knarklangande tioåringar och ständiga gänguppgörelser är en del av vardagen för de två pojkarna. Ändå vågar de drömma om något annat och tar villigt på sig uppgiften att göra dokumentären ”Ghetto Life 101” för det oberoende och icke-kommersiella radionätverket National Public Radio och producenten Dave Isay. Det blir en naken skildring av misären i ett av världens rikaste länder och kritiken låter inte vänta på sig. Trots motståndet kan killarna inte låta bli att göra ytterligare ett program när en femårig pojke blir mördad av två äldre pojkar i området.

LeAlan och Lloyd finns i verkligheten och hur konstigt det än kan låta lyckades två killar med minimala förutsättningar faktiskt göra inte bara en, utan två, prisbelönta radiodokumentärer. Det är naturligtvis en historia som är värd att berättas och tittaren blir med en gång också informerad om att Our America bygger på fakta. Problemet är bara att berättandet hamnar i skymundan för det patos som huvudsakligen driver filmen framåt.

Visst, det är förjävligt att människor måste leva på det sättet och barn växa upp i en miljö som i princip predestinerar dem till lik innan 20 års ålder på grund av missbruk eller våld, men för att bry sig skulle man vilja veta vad det är som gör LeAlan och Lloyd annorlunda. Det kan ju inte enbart handla om att LeAlan har en stark mormor som ser till att han inte hamnar i trubbel? Hur kommer det sig att just de här killarna lyckades med något som ingen förväntade sig av dem? Filmmakarna är så inställda på att få fram händelserna och miljön i South Side att huret i berättandet kommer i andra hand. Det är också mycket möjligt att man bestämt sig för att rekrytera rollinnehavarna från samma miljö, för skådespeleriet är ärligt talat inte särskilt högtstående.

Our America är välmenande men blir aldrig så mycket mer. Man får fakta presenterade för sig men de engagerar inte på samma sätt som exempelvis Johnny Mad Dog, där man ju fick sig betydligt mindre till livs faktamässigt sett men i en form som berörde. Då är det betydligt intressantare att gå in på LeAlan Jones Wikipediasida och upptäcka att han kandiderar till posten som senator för Illinois, en post som tidigare innehafts av bland andra Barack Obama.