alt. titel: Allt eller inget
På 60-talet var Sheffield en stad på frammarsch och det som drev utvecklingen var industrierna. 25 år senare är industrierna slut och med dem stora delar av Sheffields manliga befolkning. Gary och kompisen Dave försörjer sig på A-kassa och småkriminalitet och tycker att det funkar ganska bra till den dag Gary riskerar att förlora den gemensamma vårdanden om sonen Nathan på grund av uteblivet underhåll. Nyligen gjorde dansarna i Chippendales succé bland grannskapets kvinnor och Gary tänker sig att några tusen pund borde man väl åtminstone kunna hösta in på lokala förmågor. Nu gäller det bara att hitta män som kan tänka sig att strippa.
The Full Monty är inte bara en komedi utan också en fantastiskt fin liten film om manlig vänskap (och mer därtill). Relationen mellan Gary och Nathan är ömsint även om man väl till viss del får bortse från det egentligt tragiska i att det oftast är Nathan som intar den vuxnes position. Men framförallt är det närmandet mellan före detta förmannen Gerald (fenomenalt porträtterad av Tom Wilkinson) och de övriga i gruppen, minskandet av gapet mellan överordnad och underordande, som ger filmen det där lilla extra. Och egentligen är det ju relationerna mellan karaktärerna som ger dem självkänslan tillbaka, inte det faktum att de försöker ta itu med sin situation och göra något istället för att bara sitta och spela kort på arbetsförmedlingen.
Fokus i The Full Monty ligger naturligtvis på manlighet i alla dess aspekter men det är ett subtilt och finkänsligt utforskande, männen förfaller inte till desperata sexskämt och ölhävande för att kompensera den eventuella manlighetsförlust som dansande innebär. Möjligen kan man tänka sig en fotbollsmatch i all vänskaplighet. Och visst gör man en poäng av att killarna har lättare att fatta danssteg i form av fotbollstaktik än koreografitermer men det blir aldrig överdrivet framhävt, poängen kommer och sedan går man vidare. Även det lätt melankoliska soundtracket markerar en nivå långt över filmer av typen Deuce Bigalow: Male Gigolo.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vad härligt! Vilken underbar fredag det här kommer att bli när jag börjar den med att läsa en recension om en så fantastiskt mysig film som denna.
Det här är en sån riktig snällisfilm och jag blir alldeles varm i hela magen och vill bara se om den. NU!
Tack för tipset! 🙂
@Fiffi: Ja, visst är den härlig utan att för den skull bli menlöst sliskig!
Den är inte sliskig alls tycker jag. 🙂
@Fiffi: Sant. Varken menlöst eller någon annan variant 🙂
Älskar den här filmen. Myspys på hög nivå. 🙂
Engelska filmer i den här stilen är oftast bra så även denna. Blow Dry är en annan trevlig film lite i samma till som jag kan tipsa om.
@filmitch: Tack för tipset — jag är beredd att testa allt med Alan Rickman!
Rickman rules 🙂
VIsst är den mysig och jag tror att filmen växer på en (mig) med tiden. Hade sett den när den kom och mindes den kanske som lite bättre. Tyckte främst att den tappade lite på vägen. Men håller med om att den på ett fint sätt visar manlig vänskap och hur de stöttar varandra, vilket i sin tur stärker deras självkänsla.
@Movies-Noir: Tja, då tycker vi olika helt enkelt, för mig har den inte tappat det minsta