Vad skulle du göra om den kärleksproklamerande rörelsen du gick med i helt plötsligt började utrusta sina medlemmar med krucifixformade dolkar och meddela att när domedagen närmade sig var det dags att börja använda dem?

Tja, antingen kan du göra som Sarah och inse att du älskar din pojkvän alldeles för mycket för att kunna sticka kniven i honom eller så kan du göra som Betty och anse att man inte kan undkomma sin kristna plikt. Eller också gör du som Patrick och ser till att ha lite kul innan världen går under. Patricks uppfattning om kul överensstämmer dock inte nödvändigtvis med hans medmänniskors.

Ett antal passagerare fastnar på ett tunnelbanetåg och bland dem finns ett stort antal anhängare av rörelsen Voice of Eternal Hope. Plötsligt får alla sekteristerna meddelanden om att det är dags och de börjar under sång ha ihjäl alla de övriga. Ett litet gäng hinner fly och nu måste de ta sig igenom tunnlarna och upp till marknivå. För inte kan väl hela världen ha blivit galen?

End of the Line är lite kul på det sättet att den i många aspekter påminner om en zombierulle utan att det finns några zombies närvarande. Kultisterna är vanliga människor som bara är utrustade med knivar, varför de inte är så svåra att besegra om det inte vore för deras antal och deras övertygelse. En grupp människor finner sig inkastade i en situation, utan att de egentligen riktigt vet vad som har hänt. De hoppas på att finna en fristad men vet inte säkert om denna finns eller inte. Och de ställs givetvis inför Night of the Living Dead-dilemmat: stanna i källarens illusoriska trygghet eller ge sig ut i det stora okända. Tips: det är aldrig så tryggt i källaren som man vill inbilla sig…

End of the Line skulle definitivt kunna vara betydligt sämre, även om effekterna sällan håller toppklass (några av dem är emellertid riktigt bra). Jag ska väl inte påstå att jag satt och bet på naglarna i soffan men jag blev heller aldrig frestad att ge upp eländet och stänga av. Handlingen är inte tillkrånglad i onödan och många karaktärer beter sig faktiskt riktigt vettigt i de flesta situationer, något man ju inte är alltför bortskämd med när det gäller skräckfilm.

Underhållande är också det faktum att man ser ut att ha fixat skådisarna genom någon slags andrahandssorteringsagentur: en kille ser nästan ut som Mark Wahlberg, medan en annan är någon slags bisarr blandning mellan Josh Radnor från How I Met Your Mother och Seann William Scott. Det påminner lite om det där pokergänget i TV-serien Movie Stars som bestod av de mindre framgångsrika men skumt lika bröderna Travolta, Stallone och Swayze.

Tyvärr håller End of the Line inte hela vägen. Man visste uppenbarligen vart man ville att filmen skulle ta vägen men de sista tio minutrarna visar med all önskvärd tydlighet att man inte riktigt fått klart för sig hur man skulle ta sig dit. Men fram tills dess är den, om än inte nyskapande, ganska så underhållande.

Annonser