Tôkyô monogatari (1953)

alt. titel: Föräldrarna, Voyage à Tokyo, Die Reise nach Tokio, Tokyo Story

2023 blev tydligen världens bästa filmår, i alla fall om jag ska gå efter Sight and Sounds lista från 2022. I mars såg jag den nya topplaceringen Jeanne Dielman och klämde då också Beau Travail av bara farten. Och nu, under årets näst sista dag, var det äntligen dags att ta itu med Tokyo Story (jag tänker inte kalla den Föräldrarna eftersom alla som inte kan japanska använder den engelska titeln). En film som i någon mening vilat i bakhuvudet ända sedan jag gjorde mitt Akira Kurosawa-tema eftersom den då ofta nämndes tillsammans med bland andra De sju samurajerna i kategorin “världens bästa/mest kända japanska filmer”.

Tokyo Story är (till skillnad från samurajfilmen) en lågmäld liten film, nästan mer av en lätt dramatiserad, filosofisk betraktelse över ämnen som familj, själviskhet, döden och plikt. Kameran är alltid lågt ställd och nästan lika ofta statisk. Skådespelarna kommer liksom inte riktigt in i bild förrän de sätter sig på golvet, men då ramas de alltid in av ett fönster, en dörrkarm. Överhuvudtaget är det befolkade Japan fullt av raka linjer och räta vinklar om man ska tro regissören Yasujirō Ozu.

Även innehållet är lågmält, en enkel berättelse om det åldrade paret Shūkichi och Tomi Hirayama som bor i västra Japan tillsammans med sin yngsta hemmadotter, lärarinnan Kyōko. De åker till Tokyo, en tågresa på nätta 16-17 timmar, för att hälsa på sonen Kōichi och dottern Shige. På vägen hinner de säga hej till sonen Keizō som finns i Osaka. I Tokyo finns också svärdottern Noriko, vars make Shōji omkom i kriget.

Av alla dessa är det, något paradoxalt, Noriko som tycks vara den som bryr sig om Shūkichi och Tomi. Kōichi och Shige ondgör sig mest över att de absolut inte hinner ta ledigt för att underhålla sina föräldrar och att de är i vägen. Någon särskilt fin mat är ingen idé att slösa på åldringarna, de nöjer sig ju med så lite. Barnen gör ett halvhjärtat försök att betala sig fria och avpollettera sina dagars upphov till en semesterort, men där är det alldeles för livat och gamlingarna åker snart därifrån. 

Vid ett tillfälle träffar Shūkichi två gamla vänner och medan de super till beklagar de sig över Ungdomens brist på drivkraft, ambition och kampvilja. Av någon anledning låter det väldigt bekant…

Nej, är det något som blir tydligt i Tokyo Story är det att särskilt relationen mellan såväl föräldrar och barn, som relationen mellan ålderdom och ungdom, har sett relativt likadan ut under många årtionden. I det avseendet är filmen både allmänmänsklig och tidlös. Tyvärr hade jag svårt att låta mig fångas av det nästintill meditativa tempot. Det var en intressant titt, men inte en film som jag någonsin blev särskilt engagerad i. Mot slutet måste jag erkänna att jag mer än en gång tänkte “Men tar det då aldrig slut?”

Visst är det intressant med det där allmänmänskliga, trots att 1950-talets Tokyo är ganska långt bort från 2020-talets mellansverige. Tokyo Story är också en film som sticker ut genom att egentligen aldrig moralisera över sina olika rollfigurer. De vuxna barnen är i och för sig upptagna, men så är både Kōichi och Shige typ egna företagare och kan alltså inte bara be om ledigt från en chef. Inför sina vänner får Shūkichi beklaga det faktum att hans son “bara” är kvartersläkare. Hans vän skäms i sin tur så mycket för sin son, som blott är gruppchef, att han brukar ljuga och påstå att grabben är avdelningschef. Vi förstår att det dessutom finns en historia av alkoholmissbruk hos Shūkichi, som särskilt Shige minns med avsmak. Ingen är perfekt, utom möjligen Noriko, vars största synd är att hon ser livet som fullt av bedrövelse.

I nuläget är det alltså ingen större risk att Yasujirō Ozu kommer att peta ned Akira Kurosawa från min favoritpiedestal.