Khers nist (2022)

alt. titel: Ingen bjørner, Gli orsi non esistono, Los osos no existen, No Bears

Filmiskt sett har iranske regissören Jafar Panahi en imponerande karriär, med en guldpalm redan för Den vita ballongen, hans långfilmsdebut från 1995. Än mer imponerande är det förstås att han upprätthållit denna karriär trots att han verkat i ett land som inte uppskattat produktionen. Efter ett flertal kortare arresteringar och bannlysningar fängslades Panahi, hans hustru Tahere Saeedi och 15 bekanta 2010 och regissören dömdes till sex års fängelse samt en 20-årig bannlysning (han får varken göra film eller lämna landet) för anti-iransk propaganda.

Men drivet att göra film tycks obönhörligt för Panahi och redan 2011 nådde dokumentären This Is Not a Film världen via Cannes. Spektakulärt nog utsmugglad på en flashdrive inbakad i en kaka. Under fängelsetiden gjorde regissören ytterligare två filmer och har fortsatt med sin produktion efter det. Därmed är vi framme vid dagens film, vilken alltså i den iranska lagens ögon är en kriminell handling. Panahi blev också arresterad och fängslades kort efter att produktionen var klar. Efter att ha inlett en hungerstrejk i februari 2023 tycks han dock ha släppts ur fängelset.

Panahi är alltså inte främmande för dokumentärt filmande och i No Bears tar han med sig denna fallenhet för att skapa en meta-film. Här får vi nämligen träffa den bannlyste filmaren Jafar Panahi som försöker regissera sin senaste film på distans från en liten by i närheten av den iransk-turkiska gränsen. Han befinner sig formellt sett i Iran och filmteamet på andra sidan gränsen, i Turkiet. Alla är dock väldigt oroliga för att han vilken dag som helst ska arresteras eller åtminstone föras tillbaka till Teheran.

Panahi försöker som sagt leda arbetet på distans och hinner precis be skådisarna att ta om en scen innan han förlorar sin uppkoppling. Detta ger för min del intryck av att hans produktion är en spelfilm. Men den skulle också kunna vara en dokumentär (om än en regisserad sådan) eftersom den tycks handla om ett par som vill fly landet och det efter ett tag visar sig att huvudrollsinnehavarna har samma längtan. Allt handlar om ifall det går att få tag på fejkade pass som kommer att föra dem över gränsen.

Panahis regisserande går inte så värst bra, eftersom byn synes lida notorisk brist på uppkoppling och därmed kommunikationsmöjligheter. Han börjar därför också intressera sig för bylivet med dess (antar jag) ålderdomliga ritualer och traditioner. Men han lyckas omgående ta ett foto på ett par som enligt byns regler inte får vara tillsammans eftersom flickan redan är bortlovad till en annan man. Att han snabbt raderar det från kamerans minneskort spelar mindre roll, nu är han och kameran plötsligt viktiga vittnen i en intern konflikt som aldrig kan sluta lyckligt.

Jag har inte sett någon av Panahis tidigare filmer och jag vet tyvärr inte om No Bears gav särskilt mycket mersmak. Inte minst meta-elementet är intressant och det moraliska dilemmat i byn likaså. Det finns också ett tillfälle där regissören eventuellt har en chans att fly till Turkiet, men (av för mig oklar anledning) inte tar den. Eftersom byn ligger där den ligger känner alla till vägen med “de snabba bilarna” (alltså människosmugglare), men det är en kunskap som man talar tyst om ifall man vet sitt eget bästa.

Det kan vara så att jag helt enkelt inte kommer särskilt bra överens med Panahi som regissör. Det kan också vara så att jag inte förstår alla implikationer av vare sig flykt-historierna (Panhanis egen och den han filmar) eller relationsproblematiken som upptar byns uppmärksamhet. Möjligen hade No Bears varit bättre för min del om den hade fokuserat på det ena eller det andra? Eller också är det så att de hänger intimt ihop, bara det att jag inte förstår eller ser det?

Som alltid intressant att se film från ett för mig ovant filmland, men tyvärr inget som engagerade mig särskilt mycket den här gången