Smak av körsbär (1997)

org. titel: Ta’m e guilass

Publicerad i VästerbottensKuriren i november 1998

Herr Badii kör runt i sin Range Rover och granskar noga alla män han kör förbi. Vad söker han? En lantarbetare, en prostituerad? Den förste han plockar upp, en ung kurdisk soldat, får snart nog reda på vad det rör sig om; herr Badii vill begå självmord och behöver någon som begraver honom när han har dött. Soldaten vägrar och Herr Badii tvingas att återigen leta efter ensamma män. Han söker upp en säkerhetsvakt, en prästseminarist, en museiman. Alla försöker de på sitt sätt att övertyga herr Badii om det felaktiga i hans beslut. Museimannen berättar att han själv en gång försökt begå självmord men återupptäckt allt det underbara i livet genom de saftiga mullbärens smak (vilket föranleder en misstanke om att titeln är felöversatt…).

Iraniern Abbas Kiarostami är numera ganska välkänd i Umeå, både som regissör och som manusförfattare. Smak av körsbär vann 1997 guldpalmen i Cannes och är en sedvanligt minimalistisk historia där den mesta av handlingen utspelas i Herr Badiis bil med ett ökenlikt landskap som bakgrund. Emellertid måste jag erkänna att även om grundidén tilltalar mig, en man som söker efter sin egen dödgrävare, så lämnar själva filmen mig ganska oberörd. Möjligen är detta Kiarostamis tanke eftersom Smak av körsbär varken är moraliserande eller särskilt känslomässig. Tyvärr finns det inget annat att engagera sig i och under vissa perioder är filmen rent ut sagt tradig. Slutet framstod också som poänglöst och obegripligt, nästan som om regissören inte vetat hur han skulle avsluta det hela på ett bra sätt.

Omdöme 2010:
Publicerad på förekommen anledning från Jojjenitos blogg och känns också som en bra övergång från förra veckans Death Wish-tema. Om en dödslängtan som tar sig betydligt mindre våldsamt uttryck.

6 reaktioner till “Smak av körsbär (1997)”

  1. Haha jag minns den här som halvintressant och slutet en fin tvist. Jag rekommenderar alla att söka upp Kiarostamis film Close-Up som är fruktansvärt bra. När jag såg den tänkte jag direkt att det var en top 5 film! Har ej vågat se om den av samma anledning sedan dess.

  2. @Joel: Har väl inte testat så vansinnigt många Kiarostami varken förr eller senare men Close-Up lät ju faktiskt riktigt intressant.

    @Babilooba: Testa kan man ju alltid. Får väl påpeka att Jojjenito gillade den betydligt bättre än vad jag tyckte, så det beror väl lite på vem du känner dig mest besläktad med 🙂 Annars tror jag som sagt på Joels tips med Close-Up.

  3. Tack för länken!

    Angånde slutet så kanske du läste i min recension om att det eventuellt kunde ha att göra med att självmord var/är(?) ett tabubelagt ämne i Iran och att man var tvungen att avsluta filmen så för att den inte skulle bli tokcensurerad i hemlandet?

    Haha, kul övergång från Death Wish-filmerna. Att herr Badii är ju inget man behöver fundera på.

  4. @Jojjenito: Klart man länkar, utan din recension hade jag jag antagligen inte postat den här. En sådan typ av självcensur kan absolut vara en anledning till slutet.

    Haha, Kiarostami kanske borde ha hoppat på och döpt filmen till Death Wish — Iranian Style eller något liknande 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: