org. titel: Ta’m e guilass

Publicerad i VästerbottensKuriren i november 1998

Herr Badii kör runt i sin Range Rover och granskar noga alla män han kör förbi. Vad söker han? En lantarbetare, en prostituerad? Den förste han plockar upp, en ung kurdisk soldat, får snart nog reda på vad det rör sig om; herr Badii vill begå självmord och behöver någon som begraver honom när han har dött. Soldaten vägrar och Herr Badii tvingas att återigen leta efter ensamma män. Han söker upp en säkerhetsvakt, en prästseminarist, en museiman. Alla försöker de på sitt sätt att övertyga herr Badii om det felaktiga i hans beslut. Museimannen berättar att han själv en gång försökt begå självmord men återupptäckt allt det underbara i livet genom de saftiga mullbärens smak (vilket föranleder en misstanke om att titeln är felöversatt…).

Iraniern Abbas Kiarostami är numera ganska välkänd i Umeå, både som regissör och som manusförfattare. Smak av körsbär vann 1997 guldpalmen i Cannes och är en sedvanligt minimalistisk historia där den mesta av handlingen utspelas i Herr Badiis bil med ett ökenlikt landskap som bakgrund. Emellertid måste jag erkänna att även om grundidén tilltalar mig, en man som söker efter sin egen dödgrävare, så lämnar själva filmen mig ganska oberörd. Möjligen är detta Kiarostamis tanke eftersom Smak av körsbär varken är moraliserande eller särskilt känslomässig. Tyvärr finns det inget annat att engagera sig i och under vissa perioder är filmen rent ut sagt tradig. Slutet framstod också som poänglöst och obegripligt, nästan som om regissören inte vetat hur han skulle avsluta det hela på ett bra sätt.

Omdöme 2010:
Publicerad på förekommen anledning från Jojjenitos blogg och känns också som en bra övergång från förra veckans Death Wish-tema. Om en dödslängtan som tar sig betydligt mindre våldsamt uttryck.