Death Wish — Pentalogen (1974-1994)

Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.

Tänker man på serien i sin helhet blir därmed också titeln något malplacerad, istället borde typ Avenging Angel, A Righteous Man eller något liknande ha varit mer passande. Däremot diskuterade jag och maken länge och väl huruvida Paul i den första filmen har en dödslängtan eller inte. Är han besatt av ett hämndbegär som får kontinuerligt livsfarliga situationer som naturlig konsekvens eller är han besatt av en dödslängtan som kanaliseras i ett hämndbegär? Vad är orsak och verkan? Hönan eller ägget? Kan det vara så att att titeln Death Wish alluderar på en dödslängtan hos Paul som tar sig uttryck i dödandet av andra?

Även i detta avseende menar jag att det finns starka paralleller till Taxi Driver. Travis Bickle mår inte bra, så mycket tror jag alla är överens om. För min del satt jag nästan hela filmen igenom och väntade på att han någon gång skulle vända sina vapen mot sig själv men denna förlösning kom aldrig. Istället förenas Paul och Travis i att de externaliserar sin ångest mot andra, som de uppfattar, dåliga människor. Människor som faktiskt är ännu sämre än deras egna usla jag. Bägge tycks ju ändå se sig själva som Westernarketypen Rättfärdiga Män i Laglöst Land. Däremot ska göras helt klart att Death Wish är betydligt mer av en renodlad actionthriller, vilken inte alls har Taxi Drivers psykologiska djup. Eftersom Scorcese var två år efter Winner kan man nästan fundera på om det var så att han med Taxi Driver ville göra en psykologisk Death Wish? På grund av denna skillnad är Bronsons våld mer förväntat och följdriktigt än De Niros och får därmed inte riktigt samma påverkan i historien och på tittaren.

Det är också fascinerande att notera förändringen i Paul Kerseys inställning till rättsväsendet och sin egen roll som vigilante. Ok, jag är medveten om att det ju egentligen har att göra med manusförfattarna till de enskilda rullarna, men om vi bortser från den detaljen…

I ettan har vi en i grunden bruten man som inte ser någon annan utväg än hämnd, men jag får en känsla av att han hela tiden är beredd att ta sitt straff (må det vara fängelse eller döden) eftersom han ju också bryter mot lagen. Att han dödar personer som inte har någon som helst koppling till det som hände hans fru och dotter understryker bara detta faktum. Hans “benådning” blir egentligen en besvikelse för honom och ytterligare ett bevis på rättväsendets tandlöshet. I tvåan blir hans reaktion mer en resignerad trötthet när han ger sig ut, för att den här gången ta en betydligt mer personlig hämnd som då också upplevs som moraliskt mindre tveksam. Å andra sidan är han betydligt grymmare och känslan är även denna gång att han egentligen förväntar sig att åka fast och blir besviken när vittnen låter honom gå.

Men från och med trean är det nästan som om han bytt fot (eller gett efter för biopublikens våldslängtan) och finner en slags bister glädje i att ta hand om de avskum som terroriserar vanliga, hederliga människor och han inleder en helt annan relation till polisen. Paul blir mer av en torped, något som poängteras av Nathan White i fyran när han menar på att Paul har en ”professional skill”. I slutet av femman slår Paul själv mynt av denna, i det närmaste, konsultroll när han lättsamt (så lättsam Charles Bronson nu kan bli) säger till Kenneth Welsh polis: “If you need any help, gimme a call”. Vigilanten har slutat hämnas och blivit en allmän fredsbevarare.

Även affischerna är ganska talande när det gäller filmernas progression. Bronson var ingen okänd skådis 1974 och hans namn är förvisso prominent men under de åtta år som gått mellan ettan och tvåan har han själv kommit ännu mer i blickfånget. På framförallt de tre mittersta affischerna är hans namn lika centralt och i lika stor grad som filmens titel. Affischerna illustrerar också Paul Kerseys psykologiska förändring, om än ännu snabbare. Första affischen antyder att Paul blir överraskad, att han slänger iväg ett skott i blindo. Hans rock är som vilket vardagsplagg som helst. Posen i tvåan är betydligt mer överlagd och huvud- samt handbeklädnader signalerar förklädnad. Det syns inte så bra på denna mindre version, men Paul har nu en pistol i vardera handen och siktar rakt mot publiken. Jämfört med trean och inte minst fyran är emellertid vapnen ganska minimala och siktlinjen involverar tittaren, gör en delaktig i Pauls agerande.

Helt och hållet åskådare har man emellertid blivit i trean, här behöver man bara åse, inte engageras, utan enbart bli underhållen av Paul och hans halvautomatiska .475 Wildey Magnum. Han har också skippat mössan och handskarna, något kamouflage är inte längre nödvändigt. I fyran och femman behöver han inte ens sikta med sina vapen, alla är ändå medvetna om att han är fullt kapabel att använda dem som så krävs. Storleksmässigt är det dock betydande skillnader, i fyran släpar han på vad som skulle kunna vara en automatkarbin medan han i femman får nöja sig med en kortpipig pistol.

Bakgrundsmässigt är ettan och tvåan tagna i princip direkt ur filmerna och ger egentligen inte så mycket sammanhang om man inte vet vad de handlar om. I trean flankeras Bronson däremot av en nattligt belyst (Brooklyn?)bro samt på höger sida en stad i brand och motorcykelgäng (som faktiskt ser betydligt mer hotfulla ut än filmens skurkar egentligen var). I fyran antyder den rätt dåliga inklippningen att hans bevekelsgrunder skulle ha en familje-bas, vilket vi ju vid det här laget vet bara är båg. Femmans pelare, kombinerat med hans blygsamma handeldvapen, antyder någon form av juridiskt perspektiv och om man inte visste bättre skulle man här lika gärna kunna anta att Bronson spelar en polis.

Ettan är föga förvånande den bästa av de här fem filmerna, med en relativt väl genomarbetad historia, effektiv stämning, grynigt och lite skitigt foto och en känslomässig logik som jag ställer upp på. Tvåan och femman är kvalitetsmässigt ungefär likvärdiga (med undantag för tvåans sexuella våldsskildringar), där man i tvåan med mindre framgång försökt återskapa undergångsstämningen i ettan med slitna kvarter, lopphotell och gospel medan femman som sagt är mer åt hållet av hyfsad actionthriller. Fyran är inget man vill hänga i den berömda julgranen (inte ens den där skeva och halvtorra som ingen vill ha och som fortfarande på julaftons morgon står kvar på torget hos försäljaren), men trean har i all sin pajjighet ett visst humoristiskt underhållningsvärde.

Betygssummering

Death Wish

Death Wish II

Death Wish III

Death Wish IV: The Crackdown

Death Wish V: The Face of Death

10 reaktioner till “Death Wish — Pentalogen (1974-1994)”

  1. Det här har varit en kul vecka! Intressant läsning om en filmserie kan inte kände till ett dugg om och jag måste säga att du är fenomenal på att analysera sånt som många (=jag) säkerligen bara hade avfärdat som ”skräp från förr” eller vissa (=sin sambo) hyllat som ”skittuffa Bronsonrullar”.

    Jättebra gjort Sofia! Nu ska jag få ändan ur och åtminstone se den första 😀

  2. Än en gång sitter jag nästan mållös så här på söndagsmorgonen och får ta del av dina eminenta texter 🙂 Tänkvärt i både små (vapnen) och stora (filmernas tema) detaljer. Det roliga/intressanta är att under veckan fått följt hur en film som kan ha ett visst politiskt diskussionsvärde 1:an går till ren actionthriller 5:an. Jag hade inte tänkt på att Taxi Driver kom efter Death Wish men dina teorier kan mycket väl stämma. Än en gång tackar jag för den litterära underhållningen.

  3. Grym ihopknytning av säcken! Vad tror du om möjligheten till en Remake? Känns som att det inte alls vore otänkbart! Kanske med en kvinna i huvudrollen som Pauline?

  4. Åh, vad trevligt att läsa era snälla omdömen, de lägger sig som bomull kring hjärtat (alternativt en semla i magen) 😀

    @Fiffi: Filmerna lände sig faktiskt oväntat bra för analyser måste jag säga och ettan tycker jag nog bör betraktas som en ”modern klassiker”. Ta ett grabbtag om muschen, du!

    @filmitch: You’re welcome, jag hoppas att jag kommit i näheten av din Bondupplysningsgärning 🙂

    @Joel: Om man med en remake stämningsmässigt skulle kunna pricka in sig någonstans mellan Death Wish och Taxi Driver tror jag att det skulle kunna vara något. Å andra sidan känns många av dagens filmer betydligt mer ”slick” än 70-talsrullarna och det är frågan om det funkar så bra till den här genren?

    Jag är inte jättehemma på den fronten, men visst finns det väl ganska många R&R-filmer med kvinnliga huvudroller? Män kan inte våldtas, Ms. 45, Thelma & Louise, Lipstick?

  5. Imponerande och läsvärd text! Kul att du tar upp affischerna också. Hade ett moment i bildsemiotik med gymnasie-elever i höstas och din analys hade kunnat användas som exempel! Som sagt, det har varit otroligt intressant läsning och jag ser fram emot fler filmgenomgångar!

  6. Vad roligt att du gillade den. Det där med affisherna kom faktiskt lite på sluttampen, jag hade inte tänkt på det innan. Men det skulle definitivt kunna återupprepas. Tack för berömmet så får vi väl se vad som kan åstadkommas i framtiden 😉

  7. Härlig genomgång!
    Blev en lugn uppstartsmorgon här på kontoret i sällskap med dina tankar och texter! Jag har faktiskt inte sett den sista i serien, och det känns inte som jag haft något större behov av att se den.

    Och nu efter din eminenta genomgång behövs det ju inte inte det.
    Tack för kul vecka med Bronson! 🙂

  8. Riktigt bra text som knyter ihop Death Wish-säcken. Läste om era funderingar om Pauls eventuella dödslängtan (hönan och ägget); jag ställde ju den frågan i en tidigare kommentar.

    Angående jämförelse med Taxi Driver: en ganska stor skillnad är väl att Travis är vietnam-veteran och pga detta har han psykiska problem redan från början, från början av filmen åtminstone. Paul är väl till en början en välmående arkitekt som liksom slumpmässigt råkar ut för problem.

    Får återkomma när jag sett i alla fall ettan.

  9. @Jojjenito: Tack, kul att du gillade det. Helt rätt vad gäller Taxi Driver, det där med Vietnam hade jag lyckats förtränga. Återkom gärna, det skulle vara väldigt spännande att läsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: