Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.

Tänker man på serien i sin helhet blir därmed också titeln något malplacerad, istället borde typ Avenging Angel, A Righteous Man eller något liknande ha varit mer passande. Däremot diskuterade jag och maken länge och väl huruvida Paul i den första filmen har en dödslängtan eller inte. Är han besatt av ett hämndbegär som får kontinuerligt livsfarliga situationer som naturlig konsekvens eller är han besatt av en dödslängtan som kanaliseras i ett hämndbegär? Vad är orsak och verkan? Hönan eller ägget? Kan det vara så att att titeln Death Wish alluderar på en dödslängtan hos Paul som tar sig uttryck i dödandet av andra?

Även i detta avseende menar jag att det finns starka paralleller till Taxi Driver. Travis Bickle mår inte bra, så mycket tror jag alla är överens om. För min del satt jag nästan hela filmen igenom och väntade på att han någon gång skulle vända sina vapen mot sig själv men denna förlösning kom aldrig. Istället förenas Paul och Travis i att de externaliserar sin ångest mot andra, som de uppfattar, dåliga människor. Människor som faktiskt är ännu sämre än deras egna usla jag. Bägge tycks ju ändå se sig själva som Westernarketypen Rättfärdiga Män i Laglöst Land. Däremot ska göras helt klart att Death Wish är betydligt mer av en renodlad actionthriller, vilken inte alls har Taxi Drivers psykologiska djup. Eftersom Scorcese var två år efter Winner kan man nästan fundera på om det var så att han med Taxi Driver ville göra en psykologisk Death Wish? På grund av denna skillnad är Bronsons våld mer förväntat och följdriktigt än De Niros och får därmed inte riktigt samma påverkan i historien och på tittaren.

Det är också fascinerande att notera förändringen i Paul Kerseys inställning till rättsväsendet och sin egen roll som vigilante. Ok, jag är medveten om att det ju egentligen har att göra med manusförfattarna till de enskilda rullarna, men om vi bortser från den detaljen…

I ettan har vi en i grunden bruten man som inte ser någon annan utväg än hämnd, men jag får en känsla av att han hela tiden är beredd att ta sitt straff (må det vara fängelse eller döden) eftersom han ju också bryter mot lagen. Att han dödar personer som inte har någon som helst koppling till det som hände hans fru och dotter understryker bara detta faktum. Hans “benådning” blir egentligen en besvikelse för honom och ytterligare ett bevis på rättväsendets tandlöshet. I tvåan blir hans reaktion mer en resignerad trötthet när han ger sig ut, för att den här gången ta en betydligt mer personlig hämnd som då också upplevs som moraliskt mindre tveksam. Å andra sidan är han betydligt grymmare och känslan är även denna gång att han egentligen förväntar sig att åka fast och blir besviken när vittnen låter honom gå.

Men från och med trean är det nästan som om han bytt fot (eller gett efter för biopublikens våldslängtan) och finner en slags bister glädje i att ta hand om de avskum som terroriserar vanliga, hederliga människor och han inleder en helt annan relation till polisen. Paul blir mer av en torped, något som poängteras av Nathan White i fyran när han menar på att Paul har en ”professional skill”. I slutet av femman slår Paul själv mynt av denna, i det närmaste, konsultroll när han lättsamt (så lättsam Charles Bronson nu kan bli) säger till Kenneth Welsh polis: “If you need any help, gimme a call”. Vigilanten har slutat hämnas och blivit en allmän fredsbevarare.

Även affischerna är ganska talande när det gäller filmernas progression. Bronson var ingen okänd skådis 1974 och hans namn är förvisso prominent men under de åtta år som gått mellan ettan och tvåan har han själv kommit ännu mer i blickfånget. På framförallt de tre mittersta affischerna är hans namn lika centralt och i lika stor grad som filmens titel. Affischerna illustrerar också Paul Kerseys psykologiska förändring, om än ännu snabbare. Första affischen antyder att Paul blir överraskad, att han slänger iväg ett skott i blindo. Hans rock är som vilket vardagsplagg som helst. Posen i tvåan är betydligt mer överlagd och huvud- samt handbeklädnader signalerar förklädnad. Det syns inte så bra på denna mindre version, men Paul har nu en pistol i vardera handen och siktar rakt mot publiken. Jämfört med trean och inte minst fyran är emellertid vapnen ganska minimala och siktlinjen involverar tittaren, gör en delaktig i Pauls agerande.

Helt och hållet åskådare har man emellertid blivit i trean, här behöver man bara åse, inte engageras, utan enbart bli underhållen av Paul och hans halvautomatiska .475 Wildey Magnum. Han har också skippat mössan och handskarna, något kamouflage är inte längre nödvändigt. I fyran och femman behöver han inte ens sikta med sina vapen, alla är ändå medvetna om att han är fullt kapabel att använda dem som så krävs. Storleksmässigt är det dock betydande skillnader, i fyran släpar han på vad som skulle kunna vara en automatkarbin medan han i femman får nöja sig med en kortpipig pistol.

Bakgrundsmässigt är ettan och tvåan tagna i princip direkt ur filmerna och ger egentligen inte så mycket sammanhang om man inte vet vad de handlar om. I trean flankeras Bronson däremot av en nattligt belyst (Brooklyn?)bro samt på höger sida en stad i brand och motorcykelgäng (som faktiskt ser betydligt mer hotfulla ut än filmens skurkar egentligen var). I fyran antyder den rätt dåliga inklippningen att hans bevekelsgrunder skulle ha en familje-bas, vilket vi ju vid det här laget vet bara är båg. Femmans pelare, kombinerat med hans blygsamma handeldvapen, antyder någon form av juridiskt perspektiv och om man inte visste bättre skulle man här lika gärna kunna anta att Bronson spelar en polis.

Ettan är föga förvånande den bästa av de här fem filmerna, med en relativt väl genomarbetad historia, effektiv stämning, grynigt och lite skitigt foto och en känslomässig logik som jag ställer upp på. Tvåan och femman är kvalitetsmässigt ungefär likvärdiga (med undantag för tvåans sexuella våldsskildringar), där man i tvåan med mindre framgång försökt återskapa undergångsstämningen i ettan med slitna kvarter, lopphotell och gospel medan femman som sagt är mer åt hållet av hyfsad actionthriller. Fyran är inget man vill hänga i den berömda julgranen (inte ens den där skeva och halvtorra som ingen vill ha och som fortfarande på julaftons morgon står kvar på torget hos försäljaren), men trean har i all sin pajjighet ett visst humoristiskt underhållningsvärde.

Betygssummering

Death Wish

Death Wish II

Death Wish III

Death Wish IV: The Crackdown

Death Wish V: The Face of Death