Att som förälder tänka tanken att ens barn skulle dö är som att stoppa en stor jävla gasbinda i halsen och sen försöka svälja. Det är en tanke så vidrig att jag personligen måste stoppa den redan i för-tänk-stadiet för att hålla panikångesten i schack.

Hur jag skulle fungera, agera och reagera om jag stod inför det faktum att jag aldrig mer skulle få se något av mina barn igen är ingenting som går att förutspå. Det finns inga mallar, inga rätt eller fel och även om det finns vissa beteenden som jag tycker är konstiga så vem är jag att döma? Jag har inte sett det helvetet i vitögat.

I filmen A.I — Artificiell intelligens har Monica och Henry en son som hamnar i koma. Han har mikroskopiska chanser att någonsin vakna upp igen och mamma Monica sörjer och sörjer. Självklart gör hon det. Pappa Henry står handfallen. Vad ska han göra? Hur ska han lösa problemet? Hur ska han få sin fru glad igen? Hans lösning blir att ta hem David. David är ett mekabarn, en robot om man så vill. Men då hans insida är fullsmockad av datachips och sladdar så är hans yttre så verkligt att ingen kan ta honom för att vara annat än en liten vanlig pojke.

Mamma Monica har svårt att ta till sig honom till en början. Hon får skuldkänslor, det känns som hon bytt ut sin riktigt son, men David är ett mekabarn, herregud, han är som barn är som är som allra mest underbara, sådär som föräldrar önskar att sina barn vore jämt men skulle dom vara så skulle varenda mamma och pappa bli blindgalen.

David är tillgiven, glad, snäll, pigg, sover på nätterna, gnäller aldrig, han är bara allmänt behaglig, vill väl och ger av sin mekaniska kärlek på alla sätt han kan. Det David är och gör passar mamma Monica alldeles utmärkt ända till hennes riktiga son mirakulöst vaknar upp, kommer hem och inte drar jämt med sin mekabror. Hon tvingas välja och hon väljer bort David. Hon lämnar honom gråtandes i skogen, skrikandes efter mamma. Alternativet var att han skulle tas tillbaka till fabriken och förstöas eftersom han är programmerad och ”använd”.

Vi kan alla hålla med om att datorer är bra, när dom funkar, men när datorer kraschar blir det oftast panik, oavsett om det är på jobbet, hemma eller i affären. Att försöka göra datorer och robotar till artificiella intelligenser, att programmera dom så avancerat att dom blir individer, det är klart att det är en kittlande tanke och en spännande utopi men frågan är om det är så mycket att sträva efter — egentligen.

Att vänta ett barn, att få ett barn, är ingen garanti för någonting. Det finns ingen människa som är ofelbar för det felfria är ointressant. Det finns ingen människa som är odödlig, för evigt liv är en omöjlighet. Att då försöka skapa det perfekta barnet, ett barn som älskar sina föräldrar villkorslöst med som gör det med ett hjärta och en hjärta bestående av ettor och nollor, det känns bara otäckt i min värld. Jag kan förstå att man i en situation av brutal sorg kan känna sig kapabel till nästan vad som helst men jämfört med att skaffa sig ett mekabarn känns fanimej en koldocka vettigare. Eller en liten gläffsande knähund för den delen.

Nästa steg blir väl att klona sin döda telning, men det är en helt annan historia.

Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm.