Rädslor bygger ofta på det okontrollerbara. Människan har små möjligheter att påverka och ännu mindre möjligheter att styra exempelvis jordbävningar, utomjordingar eller galna seriemördare. Desto vanligare då att man försöker kanalisera och kanske i bästa fall förvisa rädslan genom att formulera den i bilder.
Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.
Den tidigaste filmen jag kan komma på som tar upp temat med datorer som löper amok är 2001. Det finns säkert tidigare exempel men antagligen inte så välkända som denna film. Alla som har sett 2001 har en åsikt om den, tråkig, genial, flummig, pretentiös, vacker o.s.v. Det som är tydligt är ändå att den inte går obemärkt förbi. Storyn går lite kortfattat ut på följande: Man har på månen hittat en mystisk monolitliknande tingest som uppenbarligen är skapad av någon form av intelligenta varelser. Då man lyckas bestämma monolitens ursprung som härrörande från Saturnus påbörjas en resa dit. Rymdskeppet och dess besättning tas om hand av superdatorn HAL9000 som ganska snart ballar ur fullständigt.
Människan är en fantastisk varelse. Fysiskt sett har vi många övermän i naturen, men vårt intellekt är svårslaget. Med hjälp av det har vi kunnat kompensera våra fysiska tillkortakommanden och sakta men säkert erövrat världen. Vi har utvecklat och uppfunnit många tekniska innovationer, där datorn utmärker sig med en nästintill oändlig kapacitet. Därför är det väldigt intressant att se hur vi väljer att konstruera den. I dagens läge är det inte lika aktuellt, men i datorernas ungdom sågs den artificiella intelligensen som den absoluta framtiden. Inte nog med att datorer skulle kunna utföra alla fysiska arbeten vi inte har lust med, den skulle även kunna ta över tänkandet från oss.
Fortsätt läsa ”Varför ge datorn människans största svaghet?”
Att som förälder tänka tanken att ens barn skulle dö är som att stoppa en stor jävla gasbinda i halsen och sen försöka svälja. Det är en tanke så vidrig att jag personligen måste stoppa den redan i för-tänk-stadiet för att hålla panikångesten i schack.
Att man skulle missta WarGames WOPR (War Operation Plan Response) för en människa rent utseendemässigt är kanske ingen större risk (kan bli lite svårt att hitta kläder med bra passform till en så fyrkantig kropp) men redan när denna superdator introduceras proklameras det att den ägnar hela dagarna åt att ”tänka” på tredje världskriget, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande. Fast inte som en människa, utan egentligen mycket bättre eftersom dess ”skötare” Dr. John McKittrick menar att vad USA:s krigsmakt behöver är ett tänkande som inte är besudlat med mänsklig tveksamhet och farhågor.
Rörliga bilder och tryckta ord 