Hope Floats (1998)

alt. titel: Livet går vidare

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998.

Vad skall man säga när man upptäcker att maken prasslat med ens bästa kompis i över ett år? Och vad skall man säga när kompisen dessutom bestämmer sig för att avslöja hela härligheten i en nationell talk-show? Birdiee Calvert säger inte mycket, hon drar istället upp bopålarna och flyttar tillbaka till Texas och mamma med dotterna Bernice. Vilket inte är helt riskfritt; Birdee är en före detta ”prom-queen” som misslyckats och inte alla av de gamla skolkamraterna är olyckliga över att se skolans populäraste tjej allmänt utskämd.

Livet går vidare är en ganska obestämd film. Förvisso går den vidare, men inte i någon specifik riktning. Det är svårt att veta vad någon av de olika huvudpersonerna vill, förutom Bernice som längtar efter sin pappa. Birdee tycks ömsom vara lycklig med sitt nya jobb och kompisen Justins uppvaktning, ömsom så olycklig att hon inte ens kommer ur sängen. Även hennes förhållande till dottern är komplicerat och fyllt av problem. Regissören Forest Whitaker tycks ha haft svårt att bestämma sig för om han skall koncentrera sig på Birdee eller Bernice och resultatet är ganska spretigt.

Livet går vidare är den typen av film som man enbart sitter kvar på för att man vill veta ”hur det skall gå”. För att vara riktig bra måste handlingen dock vara mer fångande än den är i den aktuella filmen.

Omdöme 2014:
En bonusfilm så här en helt vanlig torsdag tack vare Fiffis inlägg. Eftersom Hope Floats är en rulle som förekommer lite nu och då som utfyllnad på diverse kanaler har jag sett den i omgångar åtminstone ett par gånger till. Jag är nog benägen att gå Fiffis väg och ge den lite mer erkännande än jag gjorde när det begav sig. Trots sitt tema lyckas den skapa en riktigt mysig känsla, en sådan där film som man lätt fastnar framför när den nu ändå rullar. Plus att Sandra, Gena och Harry i princip alltid är sevärda.