FeastProject Greenlight var en realitysåpa som gick ut på att ge unga och hungriga filmskapare en chans att realisera sina drömmar. Efter ett drama (Stolen Summer) och en dramakomedi (The Battle of Shaker Heights) gick vinsten säsong tre till skräckkomedin Feast.

En seg kväll på den ödsligt belägna baren. Alla närvarande kör sina vanliga rutiner, coola killen som skriker efter lite mer action och kringresande motivationstalaren som försöker vänsterragga på snygga servitrisen.

Men plötsligt bryts monotonin av en blodig man som spränger in genom dörrarna och skriker ”They’re coming!”. Exakt vad det är som är i antågande hinner han inte förklara innan det är över dem och den från början ganska månghövdade skaran decimeras snabbt.

Som så ofta annars med skräckkomedier ligger humorn i att driva med genrens väl inkörda klichéer. Feast annonserar ganska omgående sin intention i den riktningen genom att presentera alla i baren med titlar snarare än namn (“Bozo”, “Beer Guy”, “Honey Pie”) och dessutom ange vars och ens livslängd, allt i enlighet med hur skräckfilmer brukar utveckla sig. Det ska dock visa sig att titlarna kan gå i arv.

I likhet med andra skräckkomedier ligger Feasts styrka i ordsammansättningens andra del, snarare än den första. Det är tidvis riktigt underhållande men sällan varken läskigt eller spännande. De få tydliga glimtarna man får av monstren förklarar också den i vissa lägen närmast spastiska klippningen.

Däremot lyckas filmen som sagt rätt framgångsrikt driva med sina stereotypiska karaktärer. Alla kvinnliga deltagare ikläder sig förr eller senare ofelbart linne. Den mest tacksamma rollen vilar hos Henry Rollins motivationstalare (”the poor man’s Tony Robbins”) som vid ett flertal tillfällen försöker gjuta mod i sina olycksbröder. Att han då är klädd i ett par rosa mysbyxor förtar effekten en smula.

Feast presenterar ett mestadels kompetent hantverk och låter ana vibbar från exempelvis From Dusk Till Dawn, Predator, Alien, Attack the Block och Shaun of the Dead. Förutom monstren är produktionsvärdet hyfsat och ingen av skådespelarna gör bort sig helt. De debuterande manusförfattarna har gjort bra val genom att hålla handlingen infantilt enkel.

Feast är kanske Project Greenlights bästa exempel på att det kan löna sig i reda pengar och jobb att föra fram de unga-och-hungriga. Däremot skulle man kunna ifrågasätta om projektet är ett hållbart sätt att skaka fram nya och fräscha idéer, snarare blir det tydligt hur suget efter säkra kort tar över det mesta. Manusförfattarna Patrick Melton och Marcus Dunstan sögs omgående in i Saw-franchisen. Regissören John Gulager samarbetade i sin tur med dem på inte bara en, utan två, uppföljare till Feast innan de tog sig an Piranha 3DD.

star_full 2star_full 2

Annonser