Mysterious Skin (2005)

På förekommen anledning från både Filmmedia.se där Mysterious Skin finns med på listan över 00-talets amerikanska indiefilmer och Trash is king! text om Gregg Arakis film The Doom Generation.

Neil spelar i ett baseballknattelag och tränaren blir hans stora idol och vuxenförebild eftersom mamma mest är upptagen med sina pojkvänner eller att dricka. Neil tycker inte ens att det är några problem med att tränaren vill att de bägge två ska vara nakna och hitta på kul grejor med varandra eftersom det bara betyder att tränaren tycker om honom mest av alla pojkarna i laget. Ett tiotal år senare är Neil aggressivt homosexuell och dras till äldre män.

Brian bor i samma lilla Kansashåla som Neil och är övertygad om att han som åttaåring blev ”abducted” — bortförd av utomjordningar — bland annat på grund av att han en kväll hittades i källaren utan något som helst minne av vad som hänt timmarna innan och blödandes näsblod. Han följer slaviskt historier om andra liknande fall och har väggarna hemma täckta av rymdaffischer. Grejen är bara att Brian också minns att han mellan bortförandena spelade i ett baseballknattelag.

Jag kan inte riktigt förklara vad det var som grep tag i mig så mycket med Mysterious Skin, den var nästan hypnotisk med lugnt, avslappnat soundtrack och urvattnade färger. Historien i sig är inte särskilt märkvärdig och ändå fångade den något som var både fascinerade och djupt obehagligt. Jag tycker att jag är ganska härdad, men den våldtäktsscen som förekommer var vidrig i all sin övergreppsvåldsamhet och ändå så tragiskt förutsägbar.

Joseph Gordon-Levitts gestalning av den nästan-vuxne Neil är fantastisk, arg och sårbar på en och samma gång, fylld av övertygelsen att så länge han tar initiativ är det frivilligt och under hans kontroll. Gordon-Levitt går här långt utöver att vara den bleka Heath Ledger-kopia som annars så ofta är fallet. Jag stör mig inte ens särskilt mycket på att Elizabeth Shues (som inte alls är någon dålig skådelspelerska) mammakaraktär är totalt genomskinlig och dessutom alldeles för snygg efter 10 år av druckna insomningar på soffan.