Det finns många bra och trevliga och myspysiga julfilmer. Det här är inte en av dem. Har man den minsta faiblesse för dumglad Will Ferrell, kan jag med varm hand istället rekommendera Elf.

Om Dickens i hela sin produktion enbart hade kunnat hålla på rättigheterna till A Christmas Carol (1843) hade han ändå varit ofattbart rik vid det här laget. Historien om hur den cyniske och girige Ebeneezer Scrooge lär sig uppskatta inte bara julen utan livet självt, har till och med getts credit för att ha återupprättat julglädjen i både Storbritannien och USA. Nu blev långnovellen piratkopierad i princip samma sekund den publicerades och antalet adaptioner i olika former är imponerande. Bara inom filmmediet finns minst 20 stycken och den tidigaste producerades redan 1901.

I denna åttiotalsversion ser vi Scrooge i form av Bill Murray som TV-chefen Frank Cross (get it, “cross”, how’s that for an update?). Han hatar inte julen som sådan eftersom det ger honom goda möjligheter att sända kvalitetsprogram som ”Robert Goulet’s Cajun Christmas”. I sin omättliga strävan uppåt (varför han har denna drive får vi aldrig veta) har han till exempel övergett sin enda kärlek Claire och prövar assistenten Grace hårt. På självaste julafton sparkar han också medarbetaren Eliot eftersom denne vågat säga emot sin chef. Men i mötet med de tre julandarna lär sig Frank, som sig bör, vad livet egentligen går ut på.

Scrooged  är inte särskilt rolig, vilket enligt min mening torde vara någon form av grundkrav när det gäller komedier. But hey, that’s just me. Tanken var nog att den skulle vara en ny julklassiker för alla som egentligen är för coola för att titta på julklassiker (i.e. Clark Griswalds grannar) men Richard Donner fixar defintivt inte cool komedi (hysterisk actionkomedi är en helt annan sak). Historien är fullpepprad med frågetecken — varför är Franks bror James så orimligt lojal och hur sannolikt är det egentligen att ens den godhjärtade Claire skulle ha väntat i 20 år på en kille som valde sin karriär över henne?

Förändringarna man gjort i grundhistorien tillför egentligen ingenting, varför de framstår som förändringar för förändringars skull (Tiny Tim har blivit Graces son, Mute Calvin), och av metafilmspotentialen i den ständigt pågående live-versionen av A Christmas Carol som spelas in i Franks TV-studio blir det platt intet. Scrooged gör också att man allvarligt ifrågasätter existensberättigandet för en ”komiker” som Bobcat Goldthwait, vars främsta egenskap tycks ha bestått i att ständigt befinna sig i målbrottet. Till och med Michael Winslow från exempelvis Police Academy framstår som en skådis av Shakespearekvalitet i jämförelse.

Avslutningen med — wait for it… — inte en julsång, utan ”Put a Little Love in Your Heart” med Annie Lennox är förvisso åttiotal så det räcker men inte särskilt julig vilket bara ökar förvirringen kring vilka denna film egentligen riktar sig till. Innan dess har man dock kunnat avnjuta ett riktigt klassiskt Danny Elfman-score. Det får man kanske nöja sig med i det här läget.

Annonser