Scrooged (1988)

Det finns många bra och trevliga och myspysiga julfilmer. Det här är inte en av dem. Har man den minsta faiblesse för dumglad Will Ferrell, kan jag med varm hand istället rekommendera Elf.

Om Dickens i hela sin produktion enbart hade kunnat hålla på rättigheterna till A Christmas Carol (1843) hade han ändå varit ofattbart rik vid det här laget. Historien om hur den cyniske och girige Ebeneezer Scrooge lär sig uppskatta inte bara julen utan livet självt, har till och med getts credit för att ha återupprättat julglädjen i både Storbritannien och USA. Nu blev långnovellen piratkopierad i princip samma sekund den publicerades och antalet adaptioner i olika former är imponerande. Bara inom filmmediet finns minst 20 stycken och den tidigaste producerades redan 1901.

I denna åttiotalsversion ser vi Scrooge i form av Bill Murray som TV-chefen Frank Cross (get it, “cross”, how’s that for an update?). Han hatar inte julen som sådan eftersom det ger honom goda möjligheter att sända kvalitetsprogram som ”Robert Goulet’s Cajun Christmas”. I sin omättliga strävan uppåt (varför han har denna drive får vi aldrig veta) har han till exempel övergett sin enda kärlek Claire och prövar assistenten Grace hårt. På självaste julafton sparkar han också medarbetaren Eliot eftersom denne vågat säga emot sin chef. Men i mötet med de tre julandarna lär sig Frank, som sig bör, vad livet egentligen går ut på.

Scrooged  är inte särskilt rolig, vilket enligt min mening torde vara någon form av grundkrav när det gäller komedier. But hey, that’s just me. Tanken var nog att den skulle vara en ny julklassiker för alla som egentligen är för coola för att titta på julklassiker (i.e. Clark Griswalds grannar) men Richard Donner fixar defintivt inte cool komedi (hysterisk actionkomedi är en helt annan sak). Historien är fullpepprad med frågetecken — varför är Franks bror James så orimligt lojal och hur sannolikt är det egentligen att ens den godhjärtade Claire skulle ha väntat i 20 år på en kille som valde sin karriär över henne?

Förändringarna man gjort i grundhistorien tillför egentligen ingenting, varför de framstår som förändringar för förändringars skull (Tiny Tim har blivit Graces son, Mute Calvin), och av metafilmspotentialen i den ständigt pågående live-versionen av A Christmas Carol som spelas in i Franks TV-studio blir det platt intet. Scrooged gör också att man allvarligt ifrågasätter existensberättigandet för en ”komiker” som Bobcat Goldthwait, vars främsta egenskap tycks ha bestått i att ständigt befinna sig i målbrottet. Till och med Michael Winslow från exempelvis Police Academy framstår som en skådis av Shakespearekvalitet i jämförelse.

Avslutningen med — wait for it… — inte en julsång, utan ”Put a Little Love in Your Heart” med Annie Lennox är förvisso åttiotal så det räcker men inte särskilt julig vilket bara ökar förvirringen kring vilka denna film egentligen riktar sig till. Innan dess har man dock kunnat avnjuta ett riktigt klassiskt Danny Elfman-score. Det får man kanske nöja sig med i det här läget.

18 reaktioner till “Scrooged (1988)”

  1. Aj! Tung smäll in från höger här.
    Och jag som…….kind of gillar den….Visst påtagligt glättig, hysterisk och ganska misshandlande mot originalet. Men vad fasen, det roliga är ju Murrays toköverspel! Han är för den här rullen vad Chevy är för julfirande farsan! Har faktiskt tagit som tradition (jo det är sant!) att se denna plus en hoper andra filmer med jultema varje år vid den här tiden.

    Tänkte snart inkomma med en liten julspecial borta på Flmr och då kan jag avslöja att denna kommer finnas med… 😉

    Men jag är nog ganska ensam om att gilla den i all sin skräpighet. Inte någonstans har jag någonsin läst en positiv recension på den här. 🙂

  2. @Steffo: Julfilmsmaraton måste man ha varje år, så där har jag absolut inga invändningar. Ser fram emot en saftig julspecial!

    Men smaken är ju som bekant och så vidare… Jag kan inte riktigt sätta fingret exakt på vari skillnaden ligger men här tycker jag att Murray bara blev förbannad och inte rolig till skillnad från exempelvis Groundhog Day där han lyckas vara både och. Men hur han gör detta, det kan jag inte lista ut. Möjligen kan det också ha spelat in att jag såg den här i juli och inte nu. Lite flytande julstämning kan ju också göra underverk för de flesta halvdana filmer 😀

  3. Oj då, så dålig! 😛 Jag har bara sett pyttelite av den här filmen på TV, och det var för flera år sen, så jag kan inte uttala mig om den.

    Men jag kan rekommendera en annan version av Dickens klassiker, den från förra året av Robert Zemeckis. Den gillade jag skarpt.

  4. @RJ: Det är den där animerade, va? Jag är lite sugen på den även om den verkar ha fått blandad kritik. Annars är TV-versionen med Patric Stewart från ’99 riktigt trevlig. Man kanske skulle ge sig på ett Christmas Carol-tema någon gång 🙂

  5. Det kändes skönt att ngn annan sågade en av de värsta filmerna jag vet, då slapp jag besväret samt plågan att se eländet igen. Har bara sett den en gång, då på bio. Jag tyckte nog att du var för snäll i både betyg och text 😉
    2009 års version är ok, jag har dock mkt svårt för motion-capture. Däremot är Stewarts version en liten pärla jag gillar även musikalen med Finney. F.ö köpt i G-brg för 30 spänn ett litet tips då du snart ska dit.

  6. @filmitch: Du gillade verkligen inte den här 😀 Hmm, en musikalversion har jag nog aldrig hört talas om men jag är beredd att testa det mesta med Albert Finney — jag får se till att hålla utkik efter den.

  7. Såg precis Zemeckis version från förra året och ja, jag tyckte verkligen den här med Bill Murray var skräp men den jag såg nu….hahaha…ja, jag återkommer när recensionen är klar.

  8. @Sofia: Yes, den animerade. Ja, ett sånt tema kan man ha. 🙂 Jag har läst att Stewart har spelat Scrooge men just den versionen har jag inte sett. En TV-version från 86 med George C. Scott tyckte jag var ganska bra.

  9. @filmitch: Håller den för omtag, borde den ju vara bra. När nu både du och RJ säger snälla saker ska jag nog försöka se till att få tag i den.

  10. Som sagt…jag tror jag är den enda i hela filmvärlden som håller den om ryggen….! 🙂

    Vilket ju känns lite härligt rebelliskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.