Green Room (2015)

Begreppet “green room” – ett rum för artister bakom scenen att hänga i innan, under och efter själva uppträdandet – har en eventuellt ärervördig historia, ända tillbaka till 1600-talet. Det green room som punkbandet Ain’t Right hänvisas till vid sin senaste spelning är vare sig grönt eller ärevördigt. Snarare är det ett rum där jag själv helst inte skulle vilja varken sätta mig ned eller ens luta mig mot något.

Men ett punkband som sover i sin van och slangar bensin är inte knussliga, de är bara glada över att få en spelning. Den uppenbart neo-nazistiska publiken är en annan femma. Men efter att, som ett statement, inlett med dängan “Nazi punks fuck off” får Ain’t Right faktiskt över de flesta på sin musikaliska sida. Slutet gott, allting gott.

Eller hade varit, om deras green room faktiskt varit så undermåligt att det saknat eluttag. Nu slinker Dan in för att hämta en kvarglömd mobil på laddning och råkar då se något han inte skulle ha sett. Den unga kvinnan som ligger på golvet har uppenbart inte fått en hjärtinfarkt eller råkat halka på ett bananskal och slagit i huvudet, utan är kallblodigt mördad. Det är en vittnesbörd som förseglar deras öde.

Och även mina nackmusklers, ska sägas, för jag tror inte att jag slappnade av under särskilt många av Green Rooms 95 minutrar. Jeremy Saulnier är en filmskapare som inte drar ut på saker och ting i onödan, utan expedierar sina historier med en beundransvärd effektivitet.

Även om jag kände till föregångaren Blue Ruin, var det framförallt Green Room jag var nyfiken på när det gällde Saulniers filmografi. Det pratades ju en hel del om filmen när den kom 2015, och så ännu lite till 2016, när Anton Yelchin gick bort. Jag tror att anledningen till att det är lättare att fastna för Green Room (jämfört med Blue Ruin) är att filmens konceptet är enkelt att både förklara och greppa, samtidigt som det väcker en stor nyfikenhet. Inte minst när det snart stod klart att the big bad nazi-boss himself spelades av Patrick Stewart.

Samtidigt påminner Blue Ruin och Green Room om varandra stämningsmässigt. Här anas omedelbart en kärv krasshet som sammanfattas väl i en av Green Rooms repliker: “We won’t all live, but maybe we won’t all die”. Ren överlevnad är en nåd att stilla bedja om när det kommer till Saulniers historieberättande. Regissörens stil för tankarna till S. Craig Zahler, men tacknämligt nog utan alt-right-vibbar.

I bägge filmerna befinner sig protagonister, som normalt har ett extremt litet våldskapital, i situationer där det utan tvekan handlar om att dödas eller döda. Och det räcker dessutom inte med att döda den mest omedelbara antagonisten. Saulnier tvingar sina huvudpersoner att först fortsätta rätt in i, och sedan bortom, det bloddränkta och livstraumatiserande kaklet.

Ok, så vi vet att våra protagonister inte har särskilt mycket våldskapital. I Blue Ruin visste vi också varför Dwight påbörjade sin våldsamma resa. Utöver det, inte så mycket mer, och jag tycker att det är bra. Inte minst eftersom Saulnier anpassar sin speltid efter denna knapphändighet. Ingen av dessa filmer behöver en påklistrad kärlekshistoria, utbroderat relationssnack eller kontrasterande diskussioner.

Förutom att vara andlösa innehåller filmerna också skador som känns ända in i märgen. Jag skulle inte säga att regissören frossar i våld, men när det förekommer är det rått, obehagligt och trovärdigt.

Vissa föredrar säkert Blue Ruin eftersom den drar mer åt sorg och tragik. Själv tror jag att jag tycker aningens bättre om Green Room, just tack vare det kammarspelsliknande konceptet.