Doraibu mai kâ (2021)

alt titel: Drajv maj kár, Drive My Car

Uppburne teaterregissören Yūsuke Kafuku är inbjuden till Hiroshima för att göra en uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja. Den nätta resan på knappa 80 mil från hemstaden Tokyo gör han självklart i sin röda Saab 900 Turbo, som han tycks älska mer än livet självt. I någon mening är bilen också hans arbetsredskap eftersom hans “metod” innebär att han lyssnar på pjäsen han jobbar med för tillfället medan han kör, om och om igen. Just för detta syfte har han också bett om att få bo en bra bit utanför Hiroshima istället för ett hotell mitt i staden.

Därför blir han mycket förtretad när det visar sig att han inte får köra själv, tack vare en…incident ett par år tidigare. Men den unga chauffören Misaki Watari övertygar honom snart om sin körförmåga och han kan istället fokusera på att fördjupa sig i pjäsen tillsammans med de utvalda skådespelarna. En uppgift nog så utmanande eftersom regissörens “metod” också inbegriper en rolluppsättning som talar olika språk.

Ibland händer det. När det hajpades som mest kring Ryusuke Hamaguchis Drive My Car inför Oscarsgalan 2022 (där filmen vann Best International Feature men också var nominerad till bland annat Best Picture) blev jag inte tillräckligt fångad av det jag hörde om den för att se till att det blev en titt. Speltiden på nästan tre timmar avskräckte också. Men så dök den upp på SVT Play lagom tills jag hade en ovanligt fri fredagseftermiddag.

Och inte var det så illa som jag hade fruktat. Utifrån beskrivningarna jag hade hört och läst var mitt intryck att filmen skulle tillhöra kategorin “hypnotiskt sövande/monoton” med oändliga Saab-körar-scener mellan Yūsuke och Misaki. Men dels har vi en slags upptakt till det som händer i Hiroshima som får ta ungefär 40 minuter, dels ägnar som sagt Yūsuke också en hel del tid med sina skådespelare. Inte minst den unge Kōji Takatsuki, med vilken han har en något obekväm relation sedan tidigare.

I filmen förekommer två berättelser som jag fattar för ska kunna tolkas in i det som utspelas så att säga i verkligheten. Dels Tjechovs pjäs förstås, dels ett TV-drama-manus som Yūsukes hustru Oto filar på varje gång efter att hon har haft sex. Onkel Vanja (som jag aldrig sett, ska tilläggas) tycks handla om oförmågan att leva, trots en längtan efter detsamma. Men det enda människan kan göra är att traggla på i vardagen (det är ju det som är livet) trygg i förvissningen om att belöningen kommer i livet efter detta. Detta utforskas både i arbetet med pjäsen och i den röda Saaben mellan Yūsuke och Misaki.

Otos berättelse handlar snarare om mänskliga relationer. Hur de i någon mening handlar om att både ta något från någon annan, samtidigt som man lämnar något av sig själv. Hur väl kan man egentligen känna (eller förstå) en annan person och vad innebär det att älska någon? Är det en exklusiv känsla eller inte? Den frågan avhandlas snarare mellan Yūsuke, Oto och Kōji.

Drive My Car är välgjord, välspelad och snygg. Den var inte alls så mördande tråkig som jag fruktade. Den får mig att vilja besöka Hiroshima med omnejd, men gör mig inte särskilt sugen på att se Onkel Vanja. När den väl är över känner jag också att den var alldeles för oengagerande för att ge mig någon större filmupplevelse. Det mest intressanta var arbetet med pjäsen, dynamiken mellan skådisarna och regissören. Inte minst eftersom Yūsukes språkeklektiska metod innebär att pjäsen bland annat innehåller en skådespelare som talar koreanskt teckenspråk. Vi får väl se om Hamaguchis film innan Drive My Car, Tillfälligheter och fantasier, kan ge något mer.