Manchester by the Sea (2016)

Fastighetsskötaren Lee är samvetsgrann och kompetent, men har inte mycket till övers för den sociala aspekten av sitt jobb. Han har svårt att hantera krånglande hyresgäster och synes få nära nog panik när det är uppenbart att en av hans kvinnliga ”kunder” raggar på honom. Eftersom han tycks vara helt renons för samma signaler ute på krogen ligger det nära tillhands att anta att Lee kanske är gay. Men i så fall är det en djupt konfliktfylld sexuell läggning eftersom han efter intensivt stirrande passar på att hamna i slagsmål med två män på samma krog. För att därefter gå hem till sin påvra källarlägenhet och somna i soffan till en hockeymatch med en öl i näven.

Men när Lee får ett brådskande telefonsamtal från hemstaden Manchester-by-the-Sea (eller helt enkelt Manchester) börjar vi ana att det knappast är en latent homosexualitet som utgör Lees största problem. Han dras ofrivilligt tillbaka in i småstadens garn då brodern Joe hastigt avlidit i en hjärtinfarkt. Efter sig lämnar han 16-årige Patrick, Lees brorson. En avliden bror och en sörjande brorson skulle förvisso vara alldeles tillräckligt med problem, men utifrån sättet alla reagerar på det faktum att Lee är tillbaka i staden (”Oh, THE Lee Chandler?!”) gör det uppenbart att det ligger mycket skit och jäser hos Lee sedan en ganska lång tid tillbaka.

Manchester by the Sea var en av 2016 års mest omtalade filmer, gav Casey Affleck hans första Oscar och äntligen har jag tagit mig fram till den. Naturligtvis inte en lika drabbande filmupplevelse som för dem som såg den ospoilad när det begav sig, men det finns om inte annat en djup tillfredsställelse i att se en riktigt välgjord film.

På Wikipedia karakteriseras orten Manchester-by-the-Sea som ”quaint”, men i Lee och Patricks perspektiv finns det inte det minsta charmigt eller pittoreskt med staden. Det hela utspelas sannolikt under senvintern och staden framstår mest av allt som ett svinkallt och grått helvete med isande havsvindar, vilka går genom märg och ben. En stämning som för all del speglar inte minst Lees sinnesläge. Patrick tar sin fars bortgång med anmärkningsvärd fattning (men Joe hade å andra sidan diagnosticerats med kronisk hjärtsvikt flera år tidigare) medan Lee inte sällan verkar närmast paralyserad. I bästa fall kan han manövrera praktiska uppgifter som begravningsbyrå och advokat (här går det ju alltid att hänga upp sig på hur mycket saker kostar) men knappast något större känsloregister. Han säger uttryckligen att han inte ens är trasig, utan bara ett tomt skal (”There’s nothin’ there”).

Samtidigt finns det någon slags ömsinthet och finstämd balans mellan farbror och brorson som vi, via återblickar, ser har grundlagts för många år sedan. Innan Lee blev ett tomt skal. Att ”avslöja” ett historiskt trauma via återblickar är ju knappast ett nytt grepp i filmberättandet. Men regissör och manusförfattare Kenneth Lonergan låter Lees minnen successivt och överraskande blöda in i nutidshandlingen på det sätt som jobbiga minnen tenderar att göra. När man minst anar blir man överfallen av dem och det går därmed inte heller att försvara sig. Inte heller blir just den situationen bättre av att Lee uppenbarligen aldrig klarat av att bearbeta sitt trauma, det enda han lyckats göra är att stänga av.

Casey Affleck fick alltså en Oscar för sin rollprestation och jag kan inte tycka annat än att vinsten är välförtjänt. Den här balansen mellan honom och Lucas Hedges som spelar Patrick hänger förstås inte bara på manus, utan också rena skådespelarmuskler. Trots en manligt hårdnackad östkustyta lyckas Affleck med såväl mimik som kroppsspråk signalera total och förlamande panik när han hamnar i situationer som han inte klarar av att konfrontera.

Även Lonergan fick en Oscar för sitt manus och även den synes mig välförtjänt. Han har något otippat tidigare skrivit manus till exempelvis Gangs of New York och Analyze This men dagens film rymmer faktiskt också en del humor, inte sällan av den surrealistiska sorten. Samtidigt som Patrick blivit faderlös är han också en tonåring som hemskt, hemskt gärna vill ligga med flickvännen Sandy. En önskan som ständigt hindras av Sandys nitiska mamma som knackar på dörren till flickrummet och undrar hur det går med ”läxläsningen”.

Ska jag klaga på något skulle det möjligen vara dels valen av allt för välbekanta klassiska stycken till soundtracket, dels rollbesättningen av Matthew Broderick. Nog för att jag känner igen både Kyle Chandler, Gretchen Mol och inte minst Michelle Williams, men just Brodericks lilla biroll blev enbart distraherande. Som vanligt finns också anledning att ifrågasätta slumpmässiga och generella miljöbilder, men i det här fallet skulle jag kunna köpa dem som en slags signal om hur ”livet går vidare”. Trots allt.

Manchester by the Sea är en finstämd och trovärdig historia om sorg, förlust och skuld. Men trovärdigheten ligger också i att det inte är konstant doom and gloom, utan att det ändå finns små öar, små andningspauser mitt i all svärtan.