Slugs, muerte viscosa (1988)

alt. titel: Krypande hot, Slugs

På förekommen anledning från Fiffi som också hade låtit den här rullen kräla fram i dagsljuset i det nyligen avverkade Filmspanartemat ”Det kryper och krälar”.

***

Jag uppfattade inte att det var riktigt lika mycket prat om mördarsniglarna förra sommaren som tidigare år. Kanske beror det på klimatet? Kanske har de alla migrerat till USA (och 80-talet)?

I den lilla småstaden hittas nämligen kropp efter kropp renäten in till bara kraniet. Affärsmannen David Watson ser till att slå på stort och avrundar en kundmiddag med att blöda rejält med näsblod för att sedan vad det verkar bli uppäten inifrån av små krälande tingestar.

Vattenverksarbetaren Don Palmer hittar konstiga saker i staden kloaker. Kompisen och hälsovårdsinspektören Mike Brady kan till slut inte dra någon annan slutsats än att alla de slemmiga spår som återfunnits på brottsplatser och andra ställen i staden kommer från våldsamma sniglar. Och alltså inte från extremt kortbena, extremt kåta, kvinnor. Alla kåta kvinnor i filmen är av normal benlängd. Ifall ni undrar, vill säga…

Till sin hjälp har Mike också naturvetenskapsläraren John Foley, som kan konstatera att inte bara är denna nya snigelart extremt aggressiv (för att inte tala om dentalt välutrustad), den utsöndrar också ett slem som gör offren paralyserade. Vilket väl i och för sig underlättar för de små molluskerna (vilka inte blivit märkbart snabbare) att komma åt sina offer när de dimper i backen.

Slugs är i och för sig en bra påminnelse om att skräckfilm inte alltid per definition var bättre innan CGI:ns segertåg. Här hålls i och för sig specialeffektsutgifterna till ett minimum. Några rödmålade kranier samt en bit svart slang med svart trögflytande innehåll som ska föreställa en uppskuren snigel i den sallad som David Watsons ovetande hustru gör i ordning (och som uppenbarligen både hon och maken sedan sätter i sig utan att notera proteintillskottet). That’s it.

Plus försvarliga mängder vanliga skogssniglar, förstås (av vilka ett okänt antal tyvärr råkar rätt illa ut under den här inspelningen. Var är PETA när man behöver dem?!). Don Palmers initiala fynd i kloakerna gör att man förväntar sig en el muerte viscosa grande på slutet, men kanske pengarna tog slut innan man hann dit?

Slugs är naturligtvis sinnebilden av en dålig creature feature. Specialeffekterna är som sagt skrattretande, manuset är korkat, den så kallade ”halloweenfesten” består av tio ungdomar som med rykande andedräkt buggar loss på ett öppet fält med ett par jack-o’-lanterns på plats så att vi ska fatta vad som pågår, alla snygga kvinnor tar i något läge av sig merparten av kläderna, skådisarna är på det stora hela inkompetenta och hela anrättningen är dubbad på ett sätt som bara förstärker porrvibbarna från de avklädda scenerna.