Mazes and Monsters (1982)

Daniel pressas av sina föräldrar att sluta vid Grant University för att börja läsa datorvetenskap på MIT. De är övertygade om att sonens intresse för programmering av datorspel aldrig kommer att leda någonvart (way to look into that crystal ball, guys…). JayJays mor tycker att det är roligare att gå på ambassadpartyn än att umgås med sin son. Kates far stack från henne och modern när Kate var liten. Och Robbies föräldrar bråkar öppet om moderns alkoholvanor med sonen i baksätet.

Det är alltså fyra traumatiserade ungdomar som samlas på Grant University för att köra ”just one campaign” av fantasyspelet Dungeons and Dragons Mazes and Monsters. Det Robbie inte berättat för sina nya vänner är att han redan blivit utkastad från ett tidigare lärosäte på grund av överdrivet spelande. Plus att han inte kan sluta tänka på sin mystiskt försvunne bror.

Men det är givetvis omöjligt med ”just one campaign” och efter ett tag är det lilla gänget djupt nerdekade i spelträsket. JayJay får den lysande idén att ta det hela ett steg längre och riggar en lajvomgång nere i de närliggande Pequodgrottorna. Tyvärr var den eskapaden inte särskilt välgörande för Robbies fragila psyke och han lämnar upplevelsen mer eller mindre övertygad att han nu är sin karaktär, den helige Pardieu. Och som en äkta helig man måste han inte bara gå in i fysiskt och mentalt celibat, utan också ge sig ut på en quest.

Dungeons and Dragons publicerades för första gången 1974 och växte snabbt i popularitet. Den unge James Dallas Egbert III försvann från sitt universitet under en period 1979 och försvinnandet skylldes inledningsvis på hans besatthet av D&D. Utifrån den rapporteringen snabbskrev författaren Rona Jaffe boken Mazes and Monsters och nästan lika snabbt producerades det en film. Överhuvudtaget var det under första halvan av 80-talet poppis att skylla ungdomens olika problem på antingen rollspel, våldsfilmer, dataspel eller rockmusik. Helst en kombination av alltihop.

Frågan är dock om just Mazes and Monsters överhuvudtaget skulle ha överlevt i dagsläget om det inte hade varit för att Robbie spelas av den då 26-årige Tom Hanks, hans livs andra filmroll. Det hela är föga förvånande övertydligt och klumpigt framställt, i inledningen berättar en nyhetsreporter om ett ”seemingly innocent game”, ”a kind of psycho drama”, där vilsna ungdomar hanterar vardagslivets problem genom att realisera dem i spelet. Resultatet blir en livsfarlig ”loss of distinction between fantasy and reality”. Den undersökande polisen konstaterar att Mazes and Monsters är ett ”far out game”. Groovy, man…

Tempot är segt, skådespeleriet oinspirerat och den psykologiska trovärdigheten inte särskilt stor för att uttrycka det milt. Underhållningen ligger alltså främst i filmens egenskap av skrämselpropagandistiskt tidsdokument. Och så förstås i birollsgodispåsen, vilken innehåller främst Vera Miles.