Tolvåriga Helena delar en särskild kontakt med sin pappa. Det är han som lär henne allt om att leva enligt naturens lagar, vilket i hans version handlar om att äta eller ätas. Den lilla familjen, som också består av Helenas mamma, överlever på det far och dotter kan jaga ihop. De två far är fullt nöjda med att leva på vad naturen har att erbjuda i en stockstuga mitt ute i skogen, men Helenas mamma står alltid utanför far och dotters tvåsamhet.
Så därför är det kanske inte så konstigt att Helena kämpar emot som en vargunge den där dagen när modern plötsligt försöker lämna stugan tillsammans med sin dotter. Hon känner ju inte till någon annan tillvaro och är livrädd när hon slutligen vaknar upp på en polisstation. Det var hennes egen mamma som slog dottern medvetslös för att få med sig henne innan deras fångvaktare, Helenas far, kunde få fast dem.
Upptakten för The Marsh King’s Daughter är lite som om Room hetat Cabin istället. Den här historien gör dock ett rejält skutt när mor och barn är tillbaka till civilisationen. När vi ser Helena igen har det gått 20 år och ingen känner till hennes bakgrund. Hon sminkar över sina tatueringar men smyger ibland ut om nätterna i skogen som omger huset där hon bor med man och dotter. Mannen som hon kallade “Father” är för övriga USA känd som Jacob Holbrook, fängelsekunden som också kallas The Marsh King.
Filmens manus bygger på en bok med samma namn och som omgående blev uppsnappad för filmatisering. Här blir man emellertid ganska nyfiken på vad som egentligen hänt bakom kulisserna. Inspelningen skulle nämligen sätta igång redan 2019 med norrmannen Morten Tyldum vid spakarna och Alicia Vikander i huvudrollen. Men något hände som satte käppar i hjulet för produktionen och först 2021 meddelades att projektet nu skulle ledas av Neil Burger och med Daisy Ridley på Vikanders plats.
Och där är vi nu, med Ridley som Helena och Ben Mendelsohn som Jacob. Jag blev själv extremt misstänksam när filmens marknadsföring lät ungefär “För alla er som älskade Where the Crawdads Sing…” Lyckligtvis är The Marsh King’s Daughter ingen träskromans utan en film mer i stil med Captain Fantastic. Fast inte alls lika fingerfärdig och pricksäker.
Men det är en film om en man som idylliserar ett “naturligt” liv, utan att erkänna att det livet bygger på att han tvingar sina närstående att dela det vare sig de vill det eller inte. Jacob Holbrook är en man som inte vill vara i en familj, utan äga en. Successivt visar Helenas återblickar att livet i skogen inte bara bara var samklang med naturen och härliga utflykter. Det är också en berättelse om en dotter, vilken sent om sider inser vad hennes mor i realiteten offrade för sitt barns skull.
Både boken och filmen The Marsh King’s Daughter kategoriseras som “psykologisk thriller” men jag vete tusan om här fanns så värst mycket av thriller. För min del blev det i alla fall aldrig särskilt spännande, inte minst eftersom det som möjligen var tänkt som ett stort avslöjande, framstod som fullkomligt uppenbart . Dessutom kändes det som om manuset hade hastats fram mot slutet eftersom det tidsmässigt blev knepigt. Hur lång tid spenderade Helena egentligen i skogen i den slutgiltiga uppgörelsen med sin far? Och vad jag kunde se klarade hon sig dessutom utan både mat och dryck under den tiden.
The Marsh King’s Daughter var i alla fall bättre än kräftfilmen, vilket jag är oändligt tacksam över. Daisy Ridley gör också en hyfsad prestation tillsammans med Brooklynn Prince som spelar hennes yngre jag. Men det blev heller inte så mycket mer än så.
Rörliga bilder och tryckta ord 