Das Leben der Anderen (2006)

alt. titel: De andras liv

Gerd Wiesler är en grå liten man med begynnande flint. Han skulle kunna vara revisor, administratör eller varför inte handläggare på Socialstyrelsen? Men Kapten Wiesler är istället en hängiven Stasi-anställd anno 1984. Han arbetar med förhör, undervisning av nya agenter, övervakningsverksamhet och tycks leva efter Stasis motto: Partiets svärd och sköld. Men dagen då han görs ansvarig för övervakningen av dramatikern och författaren Georg Dreyman ska komma att förändra allt för den timide tjänstemannen.

De andras liv får ett perfekt avstamp i den fullkomligt sinnesknäckande surrealismtonen som sätts i Wieslers inledande förhör. En man ledsagas genom oändliga och till synes övergivna korridorer in i ett förhörsrum. Kapten Wiesler frågar mannen om han vet varför han är där. ”Nej, jag har inte gjort något. Jag vet ingenting”. ”Men om ni inte gjort någonting och inte vet någonting, varför är ni då här? Tror ni att vi bara går omkring och arresterar folk slumpmässigt? En sådan inställning är i sig skäl för arrestering…”

Och så fortsätter det — ifrågasättande av huruvida 40-timmarsförhör är legitimt ur ett mänskligt perspektiv renderar en prick i protokollet. Skämt om Honecker riskerar mer för skämtaren än att hans humor faller platt till marken. Och ser du en Stasihord jobba på inne hos grannen när denne inte är hemma är det säkrast att inte säga något. Du vill ju att ditt barn ska kunna fullfölja sin läkarutbildning. Regissören Florian Maria Georg Christian, Graf Henckel von Donnersmarck (suck on that, Michael Bay!) har gjort en film som starkt kontrasterar mot de så kallade Ostalgie-filmerna, exempelvis Good Bye Lenin!, som i vissa avseenden ser tillbaka på det gamla DDR med skimmer i blicken: ”Ja, allt var kanske inte perfekt, men visst fanns det en charm med stället i alla fall?” De andras liv gör åtminstone mycket tydligt att det knappast fanns någon charm i 100.000 Stasianställda och 200.000 ”inofficiella medarbetare”.

Men filmen är definitivt ingen halsbrytande bisarrokomedi, snarare en lågmäld och subtil skildring av hur människor kan förändras. von Donnersmarck använder små medel, ofta rena ickehändelser, fullkomligt suveränt för att skapa vad som nästintill torde kunna beskrivas som thrillerartad spänning. Mycket av det som pågår i Georg Dreymans lägenhet bevittnas av den idoge avlyssnaren på vinden och hans koncentrerade min med hörlurarna fast på skallen skapar en oöverträffad andlöshet. Scenen där kaptenen med sina lätt hundlika ögon blir fullkomligt bortsvept av författaren som i lägenheten under spelar piano för en död vän är ett litet underverk i sig.

Det intressanta med kapten Gerd Wiesler är att han inte ens från början är någon ond människa som vi enkelt kan fördöma och sedan släppa. Han gör sitt jobb och han gör det bra även om man inte direkt får någon känsla av att han tycker om sina arbetsuppgifter. Han är inte intresserad av att använda den makt han ändå kan svinga för att ta sig fram inom partisystemet och han tycks mest äcklad av den dubbelmoral som blir allt tydligare (en minister beordrar bevakningen av Dreyman i hopp om att något penibelt ska framkomma eftersom han vill ha dennes skådespelande flickvän för sig själv). Inte heller blir det riktigt klart varför han just denna gång blir så fångad av Dreyman, det kan näppeligen ha varit den första kulturarbetare som han övervakat.

Men fångad blir han, så till den milda grad att han börjar ta sig friheter som aldrig skulle ha föresvävat honom tidigare. Det blir en slags icke-relation mellan honom och Dreyman och han gör till och med försök att lappa ihop dennes förhållande med flickvännen Christa-Maria. Desto skarpare framstår då också skillnaden mellan det konstnärliga friutrymmet som den bevakade lägenheten utgör med knarrande trägolv, färger, tavlor och mjuka linjer och Wieslers egen strikta och linjära livsstil. Innan De andras liv hade jag aldrig kunna tro att det fanns så många nyanser i världen av beige, grått och gråblått.