En ytbärgningsbesättning tycker att de har haft världens tur när de stöter på den förvunna oceanångaren Antonia Graza på internationellt vatten. Ännu gladare blir de när de inser att de inte bara kan komma att få betalt för själva skeppet (om de nu lyckas bärga henne) utan också för allt guld de hittar i lastutrymmet. Det enda smolket i glädjebägaren skulle väl då vara alla döda kroppar, konstiga röster och hallucinationer som också tycks befolka skeppet. Och så bassängen som fylls med blod, förstås.
Möjligen skulle man av Ghost Ships rollista dra slutsatsen att det här är en helt ok skräckis: Gabriel Byrne, Julianna Margulies, Emily Browning, Isaiah Washington och Karl Urban. Wikipedia antyder dock att skådisarna skrev på för vad som på manusstadiet såg ut som en helt annan film och det känns rimligt, för det här var inte bra. Särskilt läskigt blir det aldrig, trots potentialen som definitivt ligger i övergivna skepp. Byrne får återge historien om Mary Celeste och bara i denna korta åminnelse av den klassiska legenden ligger det mer spänning än i hela Ghost Ship.
Washington får underteckna sin dödsdom genom att tidigt poängtera att han snart ska gifta sig, en av de andra skådespelarna likaså genom att inte tro på historien om Mary Celeste. De dataanimerade effekterna, framförallt de som gäller skepp på öppet hav, är riktigt usla och av okänd anledning dyker kameran då och då ned under vattenytan. Själva historien känns igen från flera håll: en nypa The Fog, ett uns Pirates… och en smula Sphere. Trots att man har haft denna ”hjälp” från så många olika håll går det ändå väl fort mot slutet och man slänger dessutom med en uppenbarligen inte särskilt övertänkt mytologi som lämnas blott halvt förklarad. Både förtexterna och slutet ger inte så mycket antydningar om en riktig skräckfilm som Disneyrullar av typen Tower of Terror och Haunted Mansion.
Genus-o-metern blev dock både glad och irriterad. Irriterad eftersom det är så unket att just kvinnan i sällskapet ska vara den som ser Emily Brownings lilla flickspöke och eftertänksamt i densammas hytt fingra på dockor och teckningar. Glad eftersom Julianna Margulies faktiskt får framträda som den klara ledaren för gänget efter ett tag, hon bryter inte ihop utan är målmedveten och lösningsinriktad filmen igenom. Det är emellertid ingen stor fördel detta ger, på sin höjd ett kvarts betygssteg.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Länge sen jag såg men så dålig var den väl inte? Vill minnas att öppningsscenen var bra. Triangle är en annan spökskeppsfilm som du kanske skulle testa den är åtminstone aningen klurigare.
Jo, jag tyckte nog att den var ganska trött och och liksom mesade ut i ingenting. Men ok, början var rätt hyfsad.
Minns den inte heller som helt värdelös. Dock var det många år sedan jag såg den. Skulle nog inte vara en positiv upplevelse att se om den dock.
Dock, dock och dock. Det var många dock. Dock var det inte avsiktligt.
@Pladd: Dock brukar ”emellertid” också fungera 😉
Tillhör en av många filmer som jag sett delar av lite då och då. Inledningen var hyfsad förutom förskräckliga Black Eyes Pies eller åtminstone sångerskan.
Det där med under vattenytan med kameran. Kan det vara att man vill antyda att det finns nåt läskigt där under ytan som liksom ligger där och guppar. Julianna Margulies (vackert namn) har jag velat se i fler filmer.
Att överanvända ordet dock: Att docka, för att haka på fartygstemat. 😉
@Jojjenito: A just det, de var med och sjöng i någon slags återblick va? Hade jag redan hunnit glömma bort 😉 Fast det är ju inget läskigt under ytan, då spökskeppet flyter… Jag gillar också henne sedan hennes ER-dagar. Hon gör ett bra jobb i Scrubs också 😀
Så dåliga ordvitsar bevärdigar vi inte med svar 😉
Sofia: Precis, det är precis i början när man får se orsaken till att skeppet spökar, med den där vajern som klippte av alla på mitten. Utom flickan.
”Fast det är ju inget läskigt under ytan, då spökskeppet flyter…” Precis, och det är förmodligen därför som det greppet känns fel. 😉
@Jojjenito: Vi tänker så lika du och jag 😉