The Exorcism of Emily Rose (2005)

alt. titel: Besatt

I juli 1976 dog Anneliese Michel, en ung tysk kvinna. Bortgången kunde förklaras av att hon i princip halvsvultit sig själv i nästan ett år. Var Anneliese anorektiker? Nej, hon var istället fullt övertygad om att hon var besatt och hade försökt kurera sitt tillstånd med exorcism. När slutet tycktes oundvikligt slutade Anneliese att äta och hävdade att hennes död var en försoning för dåtidens vinddrivna ungdom och avfälliga präster. Det var väl oundvikligt att en så smaskig historia skulle hitta fram till vita duken.

The Exorcism of Emily Rose statuerar givetvis att filmen bygger på en ”sann historia” men det är en rätt radikalt upphottad Anneliese-historia vi får oss till livs. Egentligen är den snarare ett rättegångsdrama än en skräckfilm där vi får stifta bekantskap med advokat Erin Bruner som tar på sig att försvara fader Richard Moore, prästen som står anklagad för att ha orsakat den unga Emilys död genom att försumma att kalla på läkare när det var uppenbart att hon inte blev bättre genom andlig spis.

Skräckelementen levereras i de sedvanliga flashbacksen från olika vittnen och det är mycket förvridna ansikten, krampande kroppar och avgrundsröster som talar latin och arameiska. Problemet är bara att det aldrig blir riktigt otäckt, möjligen för att man redan från början öppnar för det faktum att Emily kanske var psykiskt sjuk. Att lilla Regan verkligen är besatt av ett ont väsen är det aldrig någon större tvekan om i klassiska The Exorcist, men här försöker man länge framlägga någon slags å-ena-sida-å-andra-sidan-historia som i och för sig är berömvärd men knappast fungerar på någon form av mer visceralt plan. The Exorcism… är dessutom så snyggt filmad att det känns som om man hela tiden har ett tjockt lager av fernissa mellan sig och filmen.

När The Exorcism… till slut väljer sida gör man enligt min mening fel val. Det är helt ointressant huruvida fader Brown är ”god” eller ”älskade” Emily Rose, faktum kvarstår att vi här ombeds acceptera ett trossystem som försöker kurera oförklarliga symtom med recitering av latinska texter från 1600-talet och att en kvinna väljer att dö under hemska plågor för att mänskligheten slutgiltigt ska bli övertygad om Guds existens. Varför? The Virgin told her…

För min del hade det här blivit en betydligt mer spännande film om man fortsatt spåret som inledde The Exorcism… — spelet bakom kulisserna och under täcket för att hantera det faktum att en präst utfört en av katolska kyrkan sanktionerad ritual står åtalad i en världslig domstol för detta utförande.

13 reaktioner till “The Exorcism of Emily Rose (2005)”

  1. Väl talat! Upplevde den på samma sätt. Rekommenderar istället tyska ”Requiem” som berättar historien om Michel utan skräckinslagen.

  2. Jag håller också med. Jag avskyr när de ska exploatera ”sanna historier” på det där sättet, det gör mig illamående (lite som när de försökte koppla ihop ”Wolf Creek” med backpackermorden i Australien – kom igen liksom, filmen var sjukt äcklig i sig, den hade inte behövt bli MER smutsig). Det här, till exempel, får det att vända sig i magen på mig:

    http://svt.se/2.126271/1.2457446/sommarmord_i_tv

    Är nyfiken på ”Requiem”, måste se till att se den någon gång.

  3. @BRC: Tack, kul att vi var två om den känslan. En vettig dokumentär som behandlar fenomenet låter intressant, tack för tipset.

  4. @Sara: Ja, just i Wolf Creek var ju dessutom kopplingen extremt tunn. Det är väl en sak om man försöker göra någon slags förklarande dramatisering men att bara ta ett mordfall och sedan fantisera helt fritt känns inte helt ok. Angående svt-länken kan jag inte få ordet ”snaskigt” ur skallen 😦

  5. Jag tycker det är lite taskigt mot alla filmade – och på riktigt sanna – historier att använda sig av termen utan att ha ordentligt på fötterna. Känns som det gått inflation på detta, speciellt när det handlar om skräckmanus och filmer om skäggiga terrorister.

  6. kan hålla med om att det gått inflation på ”BTS” filmer då är det bättre att göra ett försök med att låtsas att berättelsen är sann s.k fejkdokumentärer: pughkeepsie tapes, lost silver m.m
    Sedan är jag tvungen att böja mitt huvud och erkänna att jag gillar både Wolf creek och Leif GW
    Filmen du recenserade kan jag inte göra annat än att hålla med om det du skriver. Snygg och välspelad och intressant men man tappar bort sig någonstans på vägen, ingen höjdare.

  7. @filmitch – Jag tycker att Wolf Creek var en effektiv och obehaglig skräckfilm, jag mådde verkligen dåligt av den. Gillade verkligen den långsamma inledningen, t.ex. Det jag inte gillade var ”verklighetskopplingen”. Men det är ju klassiskt för genren. *MILD SPOILER* Dessutom hatade jag att hjältinnan, när hon hade chansen att göra slut på mördaren som just hade TORTERAT hennes kompis, bara bankade lite på honom med en gevärskolv. I ett rum fyllt med vapen!!! Kom igen liksom! Argh! 🙂 *SLUT PÅ SPOILER*
    Det är inte så mycket GW (som jag inte har någon direkt åsikt om) som tonen i programmet, frossandet i verkliga mord som om de vore fiktion. Tycker att den här krönikan sätter fingret på det (då menar jag slutet av den).
    http://www.svd.se/kultur/tv/firandet-en-kunglig-provning_6323102.svd
    Själv har jag inte orkat titta mycket på programmet just för att jag tycker det känns så tvivelaktigt. Men men, jag kanske har dömt på förhand. 🙂

  8. @Fiffi: Som du säger, just när det gäller skräckfilm tycks det vara särskilt vanligt och där vet jag inte ifall det egentligen är ett nytt fenomen. Det känns som att en hel del av 70-tals”klassikerna” körde samma trick.

    @filmitch: Absolut, heller mockumentaries än BOATS. Wolf Creek som film var väl helt ok och det var därför lite synd att de inte kunde hålla tassarna borta, tycker jag. När det gäller TEoER tycker jag att man schabblar bort både Linney och Wilkinson och det känns extra tråkigt.

    @Sara: Inte för att det är någon ursäkt, men True Crime-genren är väl urgammal? Typ minst skillingtrycks-gammal? 😉 Mänskligheten vill ha snaskiga detaljer om död och om kändisar, kan man få det i ett och samma paket, så mycket bättre…

  9. Sara: Ang Wolf Creek så nämner du just en sak som jag har otroligt svårt för i skräckgenren: Ta död på fanskapet när man har chansen, i just Wolf Creek satt jag o gapade ”slå mer det räcker inte”, men inte lyssnade hjältinnan för det 😦
    LGW är nog en smaksak men kan nog hålla med Sofia att folk har i alla tider gillat snaskigheter men det är klart att man funderar på underhållningsvärdet när gamla sår rivs upp för anhöriga medan GW pustar runt i skogen på bästa sändningstid.

  10. @Sofia – Ja, absolut! Jag är inte förvånad över att ett sådant program görs, sådana går ju hela tiden. Är väl mer förvånad över att det är just SVT och att de gör det på ett så snaskigt sätt. Mer TV3 liksom … 😉
    @filmitch – I det läget hade man sett till att han var jävligt död, för att parafrasera den gamla Peter Haber-filmen. 😉

  11. Gillade inte heller hur den här filmen försöker få det att framstå som att prästen hade rätt och tjejen var besatt av demoner på riktigt. För det lär ju inte ha varit så egentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: