X10: Upptakter

Allt sedan Voldo lade ut sitt inlägg om de tio bästa öppningsscenerna (ett inlägg som följts upp av Royale with cheese, Filmitch, Fiffi och Blue Rose Case) har jag funderat mig galen på vilka mina bästa öppningsscener skulle vara. Efter många om och men har jag kommit fram till att jag nog inte riktigt fungerar på det sättet, relaterar starkt till just öppningsscener. För min del är det filmen i sin helhet som gäller och kommer jag bara ihåg just öppningsscenen är det en bonus…

Men det är klart, några sådana har ju ändå satt sig och listas nedan i, varför inte, alfabetisk ordning. Jag kan inte säga att de här är de bästa upptakterna, men det är tio förbannat bra som jag kan komma ihåg (något av en förutsättning känns det som) och som inte förekommit på någon av de andras listor (man vill ju ändå vara unik bland alla de som hoppar från bron). Bland de som definitivt annars skulle ha kvalat in ligger till exempel Fellowship of the Ring, Nightmare Before Christmas och Raiders of the Lost Ark. Och så hade jag gärna velat klämma in någon riktigt bra skräckfilm, men hur det nu var blev det inte så.

För alla filmerna gäller att de inte bara har fängslande öppningsscener, utan är underbart bra filmer i det stora hela.

Amadeus (1984)
Hela filmen är ett mästerverk i sig men just inledningen, både komisk, tragisk och skrämmande, är fantastisk. När dörren springer upp och man ser en blodig Salieri på golvet samtidigt som första satsen i Mozarts 25:e symfoni dånar ut med sina hetsiga och samtidigt extremt kontrollerande stråkar – kan det bli bättre?

Citizen Kane (1941)
Ett kanske uppenbart val, men upptakten till denna klassiker är en klassiker i sig. Stämningsfyllt och sagolikt som grabbar tag i en från första titten på den avvisande ”No Trespassing”-skylten. Rosebud…

De andras liv (2006)
En av de bästa upptakterna jag kan komma på i all sin surrealism. Kafkaartat är det minsta man kan kalla det. ”Vet ni varför ni är här?” ”Jag har inte gjort något. Jag vet ingenting”. ”Men om ni inte gjort någonting och inte vet någonting, varför är ni då här? Tror ni att vi bara går omkring och arresterar folk slumpmässigt? En sådan inställning är i sig skäl för arrestering…”

Edward Scissorhands (1990)
Det var ju givet att åtminstone en Tim Burton-rulle skulle hamna på en sådan här lista och Edward Scissorhands är ändå ett perfekt exempel på varför man älskar den mannen. Fantasifullt med förtexterna och den exakt rätta sagokänslan uppnås med ett av Danny Elfmans bästa score.

Finding Nemo (2003)
Det finns många bra öppningsscener i Pixars filmer men jag tar med Finding Nemo för att den är så jäkla oväntad. Ena sekunden tomtebolycka i anemonen, nästa sekund avgrundsdjup sorg och förlust. Ultrabrutalt även om det inte vore en barnfilm, som det är nu blir jag bara mer och mer förundrad på att Andrew Stanton vågade satsa så hårt.

Fisher King (1991)
Nära, intensivt och obehagligt med Jack Lucas som inte är någon särskilt trevlig typ. Hans häcklande av sina lyssnare sätter den exakt rätta cyniska tonen för hans kommande förändring.

Lawrence of Arabia (1962)
Ok, själva motorcykelolyckan ser kanske lite väl mycket ut som när Monty Python cyklar i diket i sin “Bicycle Repairman”-sketch, men de efterföljande konversationerna på Westminster Abbeys trappa (är det väl?) understryker hur olika man kan uppfatta en och samma man. Och i slutänden sitter ingen inne med den ”sanna” historien.

There will be blood (2007)
Ett kargt landskap, varmt som i helvetet, skärande stråkar och så en sammanbiten Daniel Day-Lewis. Säga vad man vill om filmen men inledningen är tung.

To Die For (1995)
Direkt blir man indragen i Suzannes trollkrets. Det är intimt och nära och hon förmedlar sin tvärsäkra världsbild så övertygande som aldrig det. Nicole Kidman har aldrig varit bättre eller snyggare.

Waltz with Bashir (2008)
Mardrömslikt. Bättre kan jag inte beskriva det.

Annons