You are currently browsing the tag archive for the ‘X2’ tag.

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Så det är alltså slutmålet, men hur kom vi egentligen dit? Bohemian Rhapsody kastar oss femton år tillbaka i tiden, till ett 1970 där en blyg 20-plussare langar baggage på Heathrow, får förmaningar av mamma att skaffa sig en trevlig flicka och hänger på pubar till pappas stora förtret. Pappa, som inte riktigt kan förlika sig med att sonen överger sitt parsiska arv och insisterar på att bli kallad för ”Freddie” istället för Farrokh.

Men Freddie är inte blygare än att han kan stolpa fram till Brian May och Roger Taylor, de kvarvarande medlemmarna i bandet Smile sedan sångaren Tim hastigt och lustigt hoppat av. Det räcker med ett par toner från Freddies imponerande röstresurser och tillsammans med basisten John Deacon är Queen ett faktum.

Det är bara att erkänna – jag blev förförd. Jag är ingen ivrig konsument av trailers så det var mest av en slump jag blev sittande framför Bohemian Rhapsody, en film som jag givetvis visste var på gång men som jag dittills inte känt någon större längtan efter att se. Men Rami Maliks uppvisning på scen i ett par av Mercurys klassiska uppsättningar till tonerna av Queens oefterhärmliga musik funkade bättre än en nedsmugen rohypnol i min drink. Klart jag skulle se Bohemian Rhapsody!

Och roppefyllan räckte så pass att jag absolut inte ångrar att jag hann hugga filmen på bio – nu fick jag ju en chans att lyssna på en hel del bra låtar på ett betydligt fetare ljudsystem än jag har tillgång till hemma. Så musikaliskt finns inget att invända för min del, jag fick den Queen-fix som jag hade hoppats på.

Men i övrigt… Bohemian Rhapsody är den filmiska motsvarigheten till äggvitor, ljummet vatten eller varför inte rumsvarm gurka. Det kan vara något av det mest slätstrukna jag sett på länge. Rent skådismässigt upplever jag att alla inblandade gör så gott de kan, med Rami Malik som Mercury i spetsen (även om jag aldrig kommer från intrycket att han ser ut att ständigt gå och suga på sina formidabla löständer). Maliks uppvisning är verkligen vare sig menlös eller blek, han kastar sig med liv och lust in i sin flamboyanta sångare men får ärligt talat inte så värst mycket att arbeta med i form av vare sig bakgrund, psykologi eller inramande händelser.

Kanske är jag i denna upplevelse färgad av att jag hört rykten om att Sacha Baron Cohen, som från början skulle spela Mercury, hoppade av för att han tyckte att resultatet började bli allt för menlös. Nu kanske en film inte behöver vara särskilt beige innan den mannen börjar tycka att det blir tråkigt, men Bohemian Rhapsody blir lite väl försiktig i sina beskrivningar av inte minst bandets inneboende dynamik och deras musikaliska arbete.

Konstnärliga gärningar kan förvisso vara något av det mest otacksamma som finns att försöka beskriva på film men Bohemian Rhapsody blir för min del mest en ändlös kavalkad av att antingen Mercury eller May (spelad av Gwilym Lee) säger något i stil med ”Hörni grabbar, vad säger ni om det här?” och så nynnas eller spelas de första tonerna i en välbekant låt som vi därmed redan vet kommer att bli en hit. De där scenframträdandena som så effektivt förförde mig i trailern börjar efter ett tag snarare kännas som den ena bocken efter den andra på en ToDo-lista betitlad ”Queens viktigaste konsertögonblick”. Det finns allt för få konflikter, allt för få hinder på vägen, allt för lite ansträngning för att ge mig som tittare en aning om det jobb som rimligtvis måste ha legat bakom en karriär som Queens. Musiken flödar fram som genom ett abstrakt och gudomlig ingripande, en klyscha som tyvärr är allt för vanlig i den här typen av artist-biografi-film.

Vilket känns lite märkligt när det står klart att Bryan Singer står för regin och Anthony McCarten för manus. Singer som åtminstone en gång i tiden borgade för kvalitet i filmer som The Usual Suspects och X2 och McCarten som fått ur sig manus till både The Theory of Everything och Darkest Hour. Men så läser jag lite till och upptäcker att det tydligt varit rejält turbulent på inspelningen med en frånvarande regissör och någon som fick hoppa in i sista sekunden för att ro det hela i land och då känns det plötsligt inte alls särskilt konstigt att Bohemian Rhapsody, sitt soundtrack förutan, helt saknar själ.

Gillar man inte Queen torde Bohemian Rhapsody bara vara en enda lång plåga, särskilt som den avslutande Live Aid-sekvensen blev väl utdragen, till och med för min smak. Vet man å andra sidan med sig att man gillar Queen är filmen faktiskt värd en titt, om inte annat för möjligheten att höra lite bra musik på en rejäl ljudanläggning. Skiljelinjen mellan film och soundtrack är så pass rejäl att jag för ovanlighetens skull känner mig mer eller mindre tvingad att klämma i med dubbla betyg. Och då hänger filmens betyg nästan uteslutande på Maliks slit med sin Mercury; tänder, spandex och allt.

Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsodys soundtrack

Men varför ta mig på orden? Det finns de som förmår uppskatta Bohemian Rhapsody som den kanske ärligen förtjänar. Fiffi och Magnus, exempelvis…

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser