Room (2015)

Det var en gång en flicka som hette Joy. En helt vanlig sjuttonåring som gick i skolan och sprang stafett med sina kompisar. Förväntade sig nog inte mer av livet än sjuttonåriga tjejer i gemen. Men livet hade något annat i beredskap för Joy.

Hjälpsam och hygglig ska hon en vacker dag bistå en man med hans sjuka hund. Men det visar sig att det inte finns någon hund och istället finner sig Joy instängd i ett ljudisolerat skjul. Från början funderade hon säkert mycket på hur hon skulle fly, försökte slå ned mannen eller hur hon skulle kunna ta livet av sig. Men hur det nu föll sig blev inga av de alternativen verklighet och efter två år födde Joy Jack inne i det där skjulet. Som i deras värld blev ”Rum”.

Nu är Jack fem år och har ganska bra koll på Rum. Där finns Matta och Badkar och Bord. Toalett är världsbäst på att spola ned bajs och Lampa är ljusast när solen inte skiner. Men förutom det är nog Jack bäst på det mesta i Rum. Förutom att vara Mamma kanske. Fast ibland vill inte Mamma gå upp ur Säng och då blir det en tråkig dag.

Berättelser om barn eller unga kvinnor som rövats bort och sedan tvingats leva flera år tillsammans med sina kidnappare får ofta stor uppmärksamhet, kanske för att de på ett sätt är så obegripliga. Det känns liksom mer naturligt att föreställa sig en person som vill ta livet av folk än en person som vill hålla andra människor instängda.

Och eftersom historierna får mycket uppmärksamhet riskerar de också efter ett tag att likna varandra, särskilt om man ska försöka ge sig på att beskriva själva fångenskapen. Det blir med naturnödvändighet ett liv med få variationer och mycket rutin. Det Room gör smart (eller snarare författaren Emma Donoghue som skrev manus utifrån sin egen bok) är att ställa sig i femårige Jakes fotspår och på något sätt försöka begripa omvärlden såsom han gör det. Joy har gjort sitt bästa för att anpassa Jakes världsbild efter hans ålder men också försöka skydda honom från situationen de befinner sig i. Med ett barns självklart ställer han både frågor om och värjer sig mot det som inte passar in i moderns beskrivningar.

Detta är en film vars framgång helt avgörs av de som ska försöka porträttera Joy och Jake och jag kan inte annat än instämma till 100% i hyllningskörerna av både Brie Larson och lille Jacob Tremblay. Larson har en helt igenom välskriven rollfigur att sätta tänderna i (det ska bli mycket spännande att se vad Captain Marvel har att bjuda på) och Tremblay är inget mindre än en uppenbarelse. Nu är jag faktiskt glad att jag såg Room efter den vedervärdiga Wonder för annars tror jag att den filmen hade lyckats sabba den unge skådespelaren för tid och evighet för min del. Sannolikt hänger det på skillnader i både manus och regi, för självklart hade Room kunnat bli minst lika smörigt sentimental som Wonder var. Som det är nu gör Room rum för betydligt större underverk än Wonder någonsin lyckades göra.

Annonser