You are currently browsing the tag archive for the ‘William Marston’ tag.

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

År 2014 skrev Thomas Erikson Omgiven av idioter och boken har blivit så pass populär att det varit aktuellt med flera nya upplagor, den senaste nu 2018. I och med den känns det också som om verket slagit på riktigt bred front (i alla fall under min horisont).

Jag hade gärna velat i den första meningen i förra stycket skriva ”psykologen Thomas Erikson” eller ”beteendevetaren Thomas Erikson”. Men lika lättillgänglig som hans bok är i pocketshoppar, webbutiker och boklådor, lika svårt är det att få fram något konkret om karlns utbildning. På hemsidan thomaserikson.com finns förstås sidan ”Om Thomas” men det enda man får veta där är att ”Thomas Erikson är en uppskattad föreläsare” och att han (bland annat) har skrivit ”tre populärvetenskapliga böcker om kommunikation och mänskligt beteende”. Wikipediasidan är inte mycket mer upplysande den. Jo förresten, där kan man läsa att Thomas är född i Ö-viks församling och det är ju för all del en trevlig ort.

När han refererar till sin tidigare karriär är det inom bankbranschen och därmed måste jag anta att Erikson antingen (1) hoppat mellan beteende- och bankutbildningar, (2) arbetat på bank utan utbildning för den branschen eller (3) blivit föreläsare och ledarskapscoach utan en grundläggande beteendeutbildning. (Och ni som läst boken lär vid det här laget redan ha petat in mig i ett alldeles särskilt färgfack…)

Men för all del, allt hänger ju inte utbildning här i världen. Omgiven av idioter går i princip ut på att mänskligt beteende kan delas upp enligt den så kallade DISA-modellen: ”D står för Dominans, I för Inspiration, S står för Stabilitet och A för Analys”. (Vilken i sin tur sägs bygga på vår gamle kompis William Marstons DISC-teori.) För att göra det hela lite smakligare och enklare (antar jag) har varje bokstav fått en egen färg: D är röd, I är gul, S är grön och A för analys. De fyra kategorierna kan delas upp enligt en klassisk ”fyrfältare” .

I ett kort historiskt kapitel hänvisar författaren till den grekiska humoralpatologin och tempramentsläran som ett slags bevis eller belägg för de olika typernas stabilitet. De röda är koleriker, de gula sangviniker, de gröna flegmatiska och de blå melankoliska. Redan-de-gamla-grekerna-argumentet, alltså…

I ärlighetens namn ska sägas att Erikson betonar att den stora majoriteten människor är en blandning av två färger eller mer. Vilket alltså innebär att den enkla och tydliga uppdelning som kan göras i boken mellan olika beteenden förstås blir rätt knivig när man står med en livs levande människa framför sig.

För min del är vinsten med den här typen av böcker att överhuvudtaget börja tänka i banor av ”Aha, alla är inte funtade/tänker som jag!”. Att inse att det finns människor som höjer rösten utan att själva uppfatta sig som arga eller aggressiva. Hur kan andra människor skulle kunna uppfatta beteenden hos mig som jag tar för självklara samt fullkomligt logiska och begripliga. Att ge den egna horisonten lite perspektiv, helt enkelt.

Omgiven av idioter var dock långt ifrån någon helgjuten läsupplevelse. Dels är jag inte tillräckligt intresserad för att vara superfokuserad på varje ord i varje mening och därmed tappar jag säkert bort vissa element. Dels hänvisar Erikson i sina exempel väldigt ofta till ”företag”, ”vd” ”säljare”, det vill säga en del av det privata näringslivet som jag i egenskap av statlig tjänsteman har oerhört svårt att identifiera mig med.

Dessutom är varje icke namngiven person en ”han”, något som författaren själv lyfter upp som ett förenklande berättartekniskt grepp. Det är inte säkert att ”hen” hade skapat bättre förutsättningar för mig som inte identifierar mig som ”han” men uttrycket skapar ändå en viss distans mellan mig och texten. Särskilt när denna icke namngivna ”han” också alltid har en ”fru” istället för en mer neutral ”partner”.

Utifrån min egen ”yrkes”utbildning måste jag tyvärr också erkänna att jag stör mig en hel del på svepande uttryck i likhet med ”forskningen visar…” eller ”psykologer hävdar…”. Boken vet också att berätta att aztekerna levde ”nära naturen”, något som strängt taget kännetecknade större delen av jordens befolkning under en längre tidsperiod än så.

Allt detta är förstås detaljer som med största säkerhet inte har samma (eller i alla fall en annan) betydelse för andra läsare. Vad som emellertid känns en smula osmakligt är att det hela avslutas med en ivrig uppmaning till mig som läsare att hosta upp kosing för en personlig färganalys från Thomas Eriksons hemsida (”Jag ser fram emot att höra av dig!”). Det är början på ”den kanske viktigaste resan i ditt liv” och en möjlighet att ”för alltid se fram emot en smidigare kommunikation”.

Omgiven av idioter bör knappast tas för Sanning. Som i så många andra sammanhang lönar det sig att försöka tänka lite själv.

Annonser

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser